Jag sitter på biblioteket på sjukhuset och fördriver tiden genom att blogga. Det var minsann ett tag sedan sist. Här har inte mycket hänt. De har flyttat informationsdisken, men i övrigt intet nytt. Jo förresten, de har ändrat om klockorna från vinter- till sommartid också. Alla klockor utom en vill säga, vilket en snusförnuftig gubbe just kom och påpekade för bibliotekarien - i tio minuter.

Signe har av oförklarlig anledning fått hög feber, över fyrtio grader, som inte vill ge med sig. Vi kom till akuten igår kväll och blev kvar. Först blev vi installerade i samma rum som jag bodde i när Signe var helt ny och vi föräldrar inte fick bo på neo eftersom de inte visste om vi bar med oss någon smitta från det första sjukhuset. Det var inget kärt återseende. Hur som helst blev det inte långvarigt eftersom de snabbt fick klart för sig att vi för nästan två veckor sedan träffade en pojke som fyra dagar senare fick vattkoppor. (Hängde ni med?) Varken Alvin eller Signe har visat tecken på smitta, men med koppor kan man visst aldrig vara säker så vi fick ett nytt rum, ett undersökningsrum utanför avdelningen. Det där med karantän är visst vår melodi...

De hittar ingen anledning, inget fokus som de säger, till febern men behandlar lite allmänt med antibiotika. Hon känns piggare idag men de yrar ändå om att vi kanske ska stanna till imorgon. Det vill inte jag. Jag vill hem och sova. Efter femton turer och ändlösa, fruktlösa och nästintill tröstlösa försök att ge Signe antibiotika intravenöst somnade vi till slut. Då var klockan halv fem på morgonen och känslan av overklighet när jag sedan blev väckt klockan halv åtta var högst påtaglig. Idag väntar vi mest och hoppas på att febern ska ge vika. Nästa temp tar vi vid fem och har den gått ner då ska jag försöka stå på mig så att vi får sova hemma.

Jag säger försöka för det är sannerligen inte lätt. Här, som på alla sjukhus, är doktorn obestridlig kung och att sätta sig emot överhet är inte min starka sida. Igår tuffade jag till slut till mig och sa "Nej nu räcker det, jag vill inte mer. Ni får ge antibiotikan i knappen." när Signe blöt av svett, blod och tårar blivit stucken i en oändlighet. De fick till och med ta en paus och låta henne sova i tjugo minuter så att svetten skulle torka. Hon var så blöt att tejpen som skulle hålla fast nålen inte fäste. Jag kanske skulle ha sagt nej tidigare, men om doktorn har sagt och om doktorn tycker och doktorn vet, vem är jag då att komma med andra tankar? Egentligen så avskyr jag den där hierarkiska smörjan, doktorer är också människor, men jag kommer ju hit för att jag inte kan själv… Ja, det är komplicerat helt enkelt.

Nu sover Signe här i vagnen bredvid mig och jag ska gå och köpa en stor bit choklad och en glansig tidning. Det är jag värd.