Jag blev just tipsad om en annan blogg om en liten tös som inte vill äta, Frida. Hon äter en del, men inte tillräckligt och måste därför sondmatas. Det går inte att komma ifrån att det ligger mycket tröst i att läsa om andra i liknande situation. Det blir mindre ensamt så.

I bloggen kunde jag bland annat läsa om att även Fridas mamma känner sorg över att inte få den närhet som mer normala matstunden innebär...

"Idag efter hennes förmiddagsvila fick jag äntligen ge henne välling i famnen igen. Hon tog inte så mycket och jag kunde knappt slappna av men jag fick i alla fall tanka upp mig på lite närhet.

Så alla ni som får ge era barn välling i famnen, och som tar det för givet... fortsätt med det men snusa lite extra på dem idag och håll dem lite extra nära."

http://fridafilur.blogspot.com/

Jag kan bara säga "amen" på det.

Sjukgymnasten föreslog en Bumbostol för att Signe ska få komma mer upprätt och träna sittmuskulaturen. Hon verkar gilla den men kräks oftare i den än i sin babysitter. Vi får försöka ha is i magen och låta henne kräkas, det är ju för ett gott syfte – hennes utveckling.

Napparna på det lilla bordet är förresten inget hon suger på utan har lagts dit som leksaker av hennes hoppfulla mamma. Vem vet, får hon leka och plocka med dem så kanske hon en dag får för sig att stoppa dem i munnen. (Sedan finns det naturligtvis en ekonomisk aspekt i det hela också - har jag nu köpt nappar för flera hundra i alla tänkbara modeller så kan väl ungen i alla fall leka med dem.)