Vi träffade förresten logopeden häromdagen. Det var bra. Vi pratade lite och så fick vi prova att mata Signe när vi var där. Det gick urdåligt som vanligt och det var väl lika bra det. Det hade ju känts konstigt om hon plötsligt gapade och åt där, när hon aldrig gör det annars.

Jag ids inte upprepa allt vi pratade om men när det gäller matningsrutiner så föreslog Karin, logopeden, att vi under dagtid skulle försöka med lite puré före varje måltid som ges i knappen. Vi pratade lite om skedteknik och annat värt att tänka på och i teorin låter det så enkelt så enkelt. Man bara sätter Signe stadigt i en stol så att hon kommer upprätt, man tar en liten mängd mat på en smal platssked, får henne att gapa, sticker snabbt in skeden ganska långt bak i gommen så att tuggan lätt kan slinka ner, drar snabbt tillbaka skeden igen och laddar om. Hela tiden med ett stort leende på läpparna, ackompanjerat av glada tillrop och bebisprat.

I praktiken är det något helt annat.

Lilla Signe sitter och vinglar i stolen och jag får hålla i henne för att inte bygeln ska trycka mot magen. Gapar gör hon inte överhuvudtaget. Hon visar i regel inget intresse alls utan tittar mest på annat runt omkring, eller så börjar hon grina. Jag försöker att i något obevakat ögonblick sticka in skeden i munnen på henne, men kommer aldrig så långt bak som logopeden vill eftersom Signe trycker upp tungan i gommen. Lite mat lyckas jag i alla fall få in i munnen på henne och får omedelbart gensvar genom att hon börjar hosta och kvälja sig högljutt. Ibland klarar hon att hålla emot men oftast står spyan i backen nästan direkt. Mat och kräks och slem sprutar ur mun och näsa och Signe skriker som i panik. Sessionen slutar med att hon är nästintill otröstlig och har fått i sig mindre än en halv tesked puré.

Ja och så var det det där med att se glad ut. Skratta och le, skoja och busa nu för i helvete!!! Det är roligt att äta Signe! Det är kul, kul, kul. Se bara på mamma hur kul det är, se hur skoj hon har. Ha ha ha! Ät – det är roligt. Ät!

Jag hatar de där stunderna. Så, nu var det sagt. Jag hatar dem och jag ser inte det minsta glad ut. Att sitta så fem gånger om dagen är tortyr och jag fixar det inte. Det blir på sin höjd två, tre gånger varje dag och det dåliga samvetet gnager mig för det. För visst fattar jag att det inte finns några genvägar, att det bara är träning som gäller och att ansvaret för den träningen till största delen ligger på mig eftersom jag är hemma mest. Jag fattar det, men jag klarar det inte.

Ibland önskar jag att någon bara kunde komma och ta Signe i ett par veckor. Någon som kan. Ett matningsproffs, gärna i passande uniform, som kan le och kladda, prata bebisspråk och hålla sked i exakt rätt vinkel. Ett par veckors intensiv träning och sedan är vår lilla dotter redo att komma hem till sina längtande föräldrar igen för att avnjuta det ena skrovmålet efter det andra.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.  

 

Josefine

16 februari 2011 00:45

Hej! Jag känner igen mig i din frustration över maten. Även om din situation på många sätt känns värre eftersom Signe kräks.

Vår dotter föddes i v.24 och vi har alltid kämpat med maten. Började med smakportioner i slutet av december 2009 (korrigerad ålder 3 1/2 månad).

Det tog ett år innan maten var intressant nog att stoppas in i munnen.

Vi hade mycket problem med kräkningar de första månaderna men då i samband med att hon åt ersättning.

Det störa problemet vi hade var att hon inte öppnade munnen när vi kom med skeden. Det kvittade vad vi erbjöd. Inget dög. Ibland kunde vi få in några skedar yoghurt men det var inte speciellt intressant.

Vi har gått till en Logoped och går fortfarande hos dietist.Logopeden gav först rådet att vi skulle skippa haklappen då den störde henne och att vi skulle fortsätta erbjuda mat. Men det blir lite moment 22. Först ska man erbjuda mat till någon som är så hungrig så hon är irriterad. Eller så ska man erbjuda mat efter ersättningen och då finns ingen aptit. Samtidigt kan man inte bortse från ersättningen för att det är den som gör att hon växer.

Logopeden gav oss till slut rådet att sluta mata med sked. Sluta traggla med maten överhuvudtaget. Så det gjorde vi i Juli. Vi återgick till att bara ge ersättning 5 gånger om dagen.

Under hösten så började vi på test ge henne mat från vår tallrik, makaroner, korvbitar osv.

I december 2010 började hon bli mer och mer intresserad av mat. Nu för 1 vecka sen så har hon börjat äta riktigt mycket vanlig mat, så mycket så att det numera räcker med 1 mål ersättning på kvällen.

Det verkar oerhört jobbigt för er eller för dig speciellt att öva med maten så ofta. Vi slet utan resultat i över 6 månader och att hon dessutom kräker vid varje mål känns ju inte ok. Signe är kanske helt enkelt inte redo för vanlig mat ännu.

Jag har läst att barn födda innan vecka 30 inte får öva på att svälja eftersom att det är efter v.30 barnen börjar göra det i magen och att det är där mycket av ätproblematiken bottnar.

Vi får fortfarande inte mata vår dotter. Vi kan ge mat med gaffel och hon äter det ibland. Men hon äter bäst när hon får plocka själv.

 

Therese

16 februari 2011 08:28

Lider med dig Lina!! Jag minns att jag tyckte att våra matstunder var jobbiga med Ella, som bara spottade och fräste och helst bara ville äta välling eller gröt. Med din berättelse får man lite perspektiv, och jag kan bara föreställa mig vilken pärs det är. Inte för att det hjälper dig det minsta, men kram till dig iaf!!

http://www.billaba.se

 

Karin

16 februari 2011 13:49

Jag kan tipsa om Bumbostolen. Ser ut som en potta och allmänt fjantig, men är guld värd vid matsituationer när bebisen ännu är lite lite för barnstolen.
Vi ställer vår på stolen bredvid så Gustaf sitter med oss och käkar. Eller geggar...
Finns på blocket i massor!

http://handins.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...