Linas liv i limbo

Alla inlägg den 15 februari 2011

Av Lina - 15 februari 2011 23:33

Vi träffade förresten logopeden häromdagen. Det var bra. Vi pratade lite och så fick vi prova att mata Signe när vi var där. Det gick urdåligt som vanligt och det var väl lika bra det. Det hade ju känts konstigt om hon plötsligt gapade och åt där, när hon aldrig gör det annars.


Jag ids inte upprepa allt vi pratade om men när det gäller matningsrutiner så föreslog Karin, logopeden, att vi under dagtid skulle försöka med lite puré före varje måltid som ges i knappen. Vi pratade lite om skedteknik och annat värt att tänka på och i teorin låter det så enkelt så enkelt. Man bara sätter Signe stadigt i en stol så att hon kommer upprätt, man tar en liten mängd mat på en smal platssked, får henne att gapa, sticker snabbt in skeden ganska långt bak i gommen så att tuggan lätt kan slinka ner, drar snabbt tillbaka skeden igen och laddar om. Hela tiden med ett stort leende på läpparna, ackompanjerat av glada tillrop och bebisprat.


I praktiken är det något helt annat.


Lilla Signe sitter och vinglar i stolen och jag får hålla i henne för att inte bygeln ska trycka mot magen. Gapar gör hon inte överhuvudtaget. Hon visar i regel inget intresse alls utan tittar mest på annat runt omkring, eller så börjar hon grina. Jag försöker att i något obevakat ögonblick sticka in skeden i munnen på henne, men kommer aldrig så långt bak som logopeden vill eftersom Signe trycker upp tungan i gommen. Lite mat lyckas jag i alla fall få in i munnen på henne och får omedelbart gensvar genom att hon börjar hosta och kvälja sig högljutt. Ibland klarar hon att hålla emot men oftast står spyan i backen nästan direkt. Mat och kräks och slem sprutar ur mun och näsa och Signe skriker som i panik. Sessionen slutar med att hon är nästintill otröstlig och har fått i sig mindre än en halv tesked puré.


Ja och så var det det där med att se glad ut. Skratta och le, skoja och busa nu för i helvete!!! Det är roligt att äta Signe! Det är kul, kul, kul. Se bara på mamma hur kul det är, se hur skoj hon har. Ha ha ha! Ät – det är roligt. Ät!


Jag hatar de där stunderna. Så, nu var det sagt. Jag hatar dem och jag ser inte det minsta glad ut. Att sitta så fem gånger om dagen är tortyr och jag fixar det inte. Det blir på sin höjd två, tre gånger varje dag och det dåliga samvetet gnager mig för det. För visst fattar jag att det inte finns några genvägar, att det bara är träning som gäller och att ansvaret för den träningen till största delen ligger på mig eftersom jag är hemma mest. Jag fattar det, men jag klarar det inte.


Ibland önskar jag att någon bara kunde komma och ta Signe i ett par veckor. Någon som kan. Ett matningsproffs, gärna i passande uniform, som kan le och kladda, prata bebisspråk och hålla sked i exakt rätt vinkel. Ett par veckors intensiv träning och sedan är vår lilla dotter redo att komma hem till sina längtande föräldrar igen för att avnjuta det ena skrovmålet efter det andra.


Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.  

Skapa flashcards