Signe har blivit så rund och go’. Myckna veck på låren och hakor att bläddra mellan, tänk att det kan vara så otroligt sött på bebisar och så osmakligt på alla andra. För oss är Signes charmanta korpulens så klart mer än bara gullig – den är en bekräftelse på att våra ansträngningar ger resultat. Vårt lilla barn växer och frodas mitt i allt meck med knapp och slangar och pump och kräks och vi jäser av stolthet när vi ser hennes trinda små ben och runda kinder.

Jag var på föräldragrupp på BVC för ett tag sedan. Jag och fem andra mammor satt bänkade runt den obligatoriska vetekransen medan våra barn ömsom låg och ömsom satt i bilbarnstolar, knän och vagnar. BVC-sköterskan bjöd in till både fika och samtal och vi fick gå laget runt och berätta om våra upplevelser kring att bli tvåbarnsmammor. Det hela var väl så där lite lagom trivsamt och trevande, som det brukar vara när en sådan grupp träffas första gången. Det som lättar upp mest är så klart de otvungna barnen.

Som lilla E som nästan stod och hoppade i sin mammas knä trots att hon bara var fyra månader gammal. Hon såg liksom äldre ut tack vare ett jämnt, men tjockt, lager av gosigt babyhull över hela kroppen. Mamman skojade själv om sin runda lilla tjej och att det nästan var svårt att hitta fötterna på henne. Allt i en kärleksfull ton så klart och vi andra skrattade med eftersom ingen tycker att det är något konstigt eller fel med hull på en fyra månader gammal bebis. Eller, tyckte, kanske jag ska säga…

Vi fick nämligen snabbt lära oss från BVC-sköterskan att det absolut inte gör något att bebisar är tjocka, så längde de blivit tjocka av bröstmjölk. Sådant hull är så att säga övergående eftersom det består av de fettceller som barnet har fötts med och som tack vare bröstmjölken blivit större. Så fort barnet börjar röra mer på sig så minskar cellerna i storlek igen och så även det lilla barnet. Barn som blivit tjocka av bröstmjölksersättning däremot! Vojne vojne! Deras fettceller har inte vuxit utan istället multiplicerats mångfalt. Fettcellerna har i stort sett invaderat hela deras kropp. För evigt. Ja, så sa hon. Detta vämjeliga överskott av fettceller får barnet nämligen leva med, ja inte bara som barn utan även som vuxen.

Kontentan måste alltså bli att ett barn som blivit tjockt av bröstmjölksersättning kommer att vara tjockt hela livet. Signe kommer att vara tjock hela livet och det är mitt fel som matat henne så vårdslöst och pumpat henne full med fettceller.

Ja, så nu visste jag det. Vidare i föräldragruppen…

”Jag brukar ha ett litet tema varje träff”, sa sköterskan. ”Naturligtvis är samtalet fritt, men det kan ändå vara bra att börja någonstans. Nästa gång tänkte jag att vi skulle ha tema ”mat”.”  Ja, god natt och tack för mig. Precis det jag vill prata om, för det pratar jag ju aldrig någonsin om annars. Det känns oerhört angeläget för mig att prata smakportioner och majspuréns fördelar gentemot potatisdito.

Det fortsatte i samma upplyftande anda när lilla tjocka E stoppade sin hand lite för långt bak i munnen och nästan kräktes. Sköterskan lugnade oss med att det är naturligt för barn att stoppa händer och annat i munnen. De måste faktiskt göra det för att träna bort överkänsligheten i kräkreflexen, vilket i sin tur är nödvändigt för att de ska kunna äta, vilket i sin tur är nödvändigt för att de ska tugga, vilket i sin tur är nödvändigt för att de ska kunna tala. Om man inte äter och tuggar så försenas talet.

Ja, så nu visste jag det. Signe kommer att bli tjock och stum.

Det blir ingen mer föräldragrupp för mig. Jag vill inte verka lättstött, men jag blir galen på alla pekpinnar om hur man ska göra rätt och absolut inte göra fel. Det är helt omöjligt att följa alla standardiserade råd och rön med ett barn som Signe och det har jag inget behov av att bli påmind om i två timmar var fjärde vecka fram till juni.

Idag var vi uppe på sjukhuset för att Signe skulle få en spruta mot RS-viruset. När vi ändå var där så frågade Fredric om det var möjligt att även ge henne spruta mot influensorna - svinet och de andra två, vad de nu heter. Efter koll med läkaren så fick vi grönt ljus på det och kände, trots Signes tårar när hon blev stucken, att det kändes rätt och bra att vidta de åtgärder som finns för att skydda henne. På väg hem i bilen hörde vi på radion om hur influensavaccinet möjligen orsakar narkolepsi.

Ja ha, så nu vet jag det. Signe – tjock, stum och sömnig. ”Good job mum!”