Det funkade! Dikten fungerade. Inte på det sättet som jag tänkt kanske men ändå. För det första så har jag inte skickat iväg den och för det andra så är det fortfarande ingen som har ringt, men…

Följande har hänt: I förmiddags åkte jag till psykologen som jag nu haft samtal med några gånger. Det känns bra att få prata av sig lite med en neutral part, även om det är något av en utmaning för mig att ”bara prata”. Jag vet inte vad jag hade för förväntningar egentligen, men jag hade nog sett framför mig något mer lösningsfokuserat. Jag tar upp ett problem. Psykologen ger mig en lösning på problemet. Jag skuttar fjäderlätt ut genom dörren till mottagningen. Något i den stilen. Nu är det visst inte så det funkar, men det här känns också bra.

Ja, jo jag åkte alltså till nämnd psykolog i förmiddags bara för att upptäcka att hon inte var på plats. Inte en psykolog så långt ögat nådde. Alla rum gapade tomma och jag hittade inte en levande själ att fråga. Efter en stunds irrande fick jag till slut tag på en kvinna som kunde informera mig om att alla psykologer var iväg på planeringsdag och efter lite letande i bokningssystemet kunde vi konstatera att jag var ute i onödigt god tid. Jag hade kommit två dagar för tidig. Jag samlade lite skamsen ihop mig och började gå ut genom dörren när jag fick syn på skylten som satt på den. ”Karin. Logoped.”

- Du, får jag ställa några frågor till dig?

Det fick jag. Jag började berätta om vår situation och Karin bad mig sitta ner. Hon hade just fått ett återbud så hon hade tid. En halvtimme senare gick jag därifrån med en massa goda råd i bagaget och en ny tid bokad i nästa vecka. Tills sjukhusteamet hör av sig så får vi köra på det här. Karin var noga med att understryka att hon inte arbetat med så små barn som Signe på väldigt länge, men lite råd och hjälp på vägen ska hon nog kunna ge oss. Jag är tacksam för vad som helst, bara jag slipper känna mig så ensam i min envetna strävan mot att få Signe att äta.

Vi tar ett smil på det också...