Linas liv i limbo

Alla inlägg den 1 februari 2011

Av Lina - 1 februari 2011 23:45

Hej. Här är jag igen. En vit månad är över. En månad utan bläck, med blanka, oskrivna blad och alla tankar kvar i huvudet. Jag måste först säga att jag blir uppriktigt rörd av att se att så många fortsatt att dagligen gå in på bloggen för att kika. Det känns liksom gott att det finns så många där ute som går och tänker på oss och kanske undrar hur vi har det. Tack för det.


Hur har vi det då? Jo då, tackar som frågar. Det rullar på. Jämna plågor. Det knallar och går. Huvudet upp och fötterna ner liksom.


Läget är så att säga oförändrat. Eller, en viktig skillnad är väl förresten att Signe nu mer väger över sex kilo istället för över fem, som hon gjorde sist jag skrev. Det är ju inte oviktigt på något sätt för det betyder så klart att hon växer och frodas. Hon är glad för det mesta vår lilla tjej och verkar nöjd med livet. Hon vet ju inte om något annat liv än det när man kräks och mår illa flera gånger om dagen. Hon vet ju inte om något annat än att mat i munnen är sådant som får magen att vända sig ut och in. Och vid just de tillfällena, när spyan står som en fontän ur munnen på henne, eller när hon kämpar för att få luft när maten åker hiss i halsen, just då kanske hon inte är så glad. Just då är det inte roligt att vara Signe. Och bredvid står jag och kan inget göra. Inget mer än att trösta och torka.


Så jag tröstar och torkar och tycker synd som Signe och synd om mig själv. Men stunden av självömkan går oftast snabbt över och jag kan se på min runda, fina tös och smila ikapp med henne. Ingen ler så fint och så smittsamt som Signe.


Ode till en logoped


Jag vill med hast och i tvära kast

anlita bud med oöm hud

som kan köra och överföra

en styck moped till en styck logoped

så att denne kan ila, hastigt kila

hem till vår bo, där kan ni tro

bor en flicka som inte kan dricka

hon kan inte äta, bara med spya väta

lakan och kläder, soffa av läder

Hennes mor vill hjälpa men är rädd att stjälpa

rädd att göra fel, att förvärra en del

Hon törstar efter råd, efter gudomlig nåd

efter lättad börda, böner som blir hörda

Så kära logoped, tag emot denna moped

som budet lämnar innan mitt tålamod rämnar

Kör så hit med det samma för jag kan inte amma

inte mata bara hata

att Signe mår illa, hon mår dåligt min lilla

och hon kan inte vänta, på lånad tid ges ingen ränta


Tror ni att logopederna får eld i baken om jag vädjar till dem på rim? Kanske det kan hjälpa när allt annat är uttömt. Hur som helst så verkar det sitta mycket långt inne att ge oss hjälp. Detta eftersom vi vill ha hjälp från ett annat sjukhus än det Signe vårdats på under större delen av hennes liv. Nu är den tredje remissen skickad och om den landar rätt så kommer det säkert att bli hur bra som helst OM DE BARA KUNDE TA OCH HÖRA AV SIG NÅGON GÅNG!!! Jag frågade en av logopederna om hon hade någon uppfattning om hur lång tid det kunde ta innan teamet kunde ta emot oss. Det hade hon inte men menade att vårdgarantin i alla fall gäller. Det är väl generellt en bra sak, men ur Signes synvinkel så är tiden för garantin en halv livstid. De kan väl inte på allvar mena att ett spädbarn ska behöva vänta tre månader på att få hjälp?


Jag inser att jag måste bli DEN mamman. Den där jobbiga som bara ringer och tjatar och som hela tiden verkar vilja framhålla att just hennes barn är mycket viktigtigare än alla andra. Varför ska det behöva vara så? Det är inte rimligt att det ska vara så. Men, rim och reson gäller inte i de sjukas värld och det är väl bara att ta sig i kragen och ringa ett samtal till. Eller så skickar jag en dikt.


Jo, innan jag slutar måste jag förresten berätta om min vän. Hon fick barn inatt. Tvillingar. En flicka fem minuter före midnatt och en pojke strax efter. Underbart! Tvillingar med olika födelsedag - den varianten var ny för mig i alla fall, men det bästa av allt var att jag blev så glad. Helt odelat och utan förbehåll. Bara glad. Inte ens ett stråk av bitterhet eller avundsjuka eller ledsenhet kom över mig när jag läste att hon fått två friska, fina barn och att alla inblandade mådde bra. Jag må vara skadat gods, men helt förtappad är jag nog inte ändå.

Skapa flashcards