Jag drabbades av eftertankens kranka blekhet efter förra inlägget. När jag läser så tycker jag att jag framstår som bitter, trots att jag säger att jag inte är det. Jag glömde liksom framhålla att vi är mer glada och lyckliga över all hjälp vi fått än ledsna och besvikna över dem som kanske inte stöttat så mycket.

Jag tror att jag delar min upplevelse med nästan alla som gått igenom någon form av kris. Agnarna sållas ofrånkomligt från vetet och det kanske är så det ska vara. Jag känner mig inte så ledsen över det, jag känner mer att ”nu vet vi”. Inte minst så vet vi nu att vänner kan stoppa femhundralappar i ett vadderat kuvert och skicka till oss som bensinpengar, att släktingar kan ställa sig och laga mat som de sedan kör hem till oss, att grannar kan komma och klippa gräsmattan, att vänner kan ringa och ringa trots att man själv aldrig hör av sig, att familj kan komma och städa eftersatta toaletter och kök, att barnpassning och dagishämtning kan finnas runt hörnet, att bekantas bekanta kan hänga presenter på dörren, att vänner från förr kan skicka fantastiska brev med ord av uppmuntran, att den man trodde hade fullt upp kan ta sig tid att laga mat och diska upp medan man själv ligger på soffan och försöker hämta kraft, att arbetskamrater kan skicka hälsningar med blomsterbud… Jag kan ta exempel efter exempel på underbara handlingar och underbara människor som burit oss fram det här året. Tro inget annat!