Linas liv i limbo

Direktlänk till inlägg 28 november 2010

Same same but different

Av Lina - 28 november 2010 23:45

I förrgår tänkte jag att ”nu måste jag hinna skriva, för den här dagen blev ju riktigt bra till slut”. Igår tänkte jag att ”nu måste jag hinna skriva för den har dagen var ju den mest värdelösa på länge”. Jag hann inte någon av dagarna och nu har jag svårt att tänka tillbaka på vad det egentligen var som var bra och dåligt. Allt flyter liksom samman, men om jag ska skriva om något så är det väl det positiva, så att det blir lite variation här i bloggen…


I förrgår: Jag lyckades för en gångs skull komma i någorlunda tid med Alvin till förskolan. Signe skrek som en stucken gris hela vägen dit och fortsatte även under hela proceduren med avklädning, påtoffling och inlämning. Hon tog bara en kort paus precis när jag lyfte ur henne ur bilen. Då tog Alvin min hand. Vi gick med snön knarrande under skorna mot utegårdens grind och den välsignade lilla ungen utbrast: ”Vilken fin och härlig dag!” Han tycks vara den ende som håller modet uppe i familjen.


Anledningen till att jag var ute i god tid var att jag hade min första bokade tid hos BVC-psykologen. Jag anar att en del av er som följt min resa en eller annan gång tänkt tanken att jag skulle behöva professionell hjälp. Nu skulle jag få det.


Signe fortsatte att skrika. Mer som en besatt nu kanske, mindre som en gris och jag hittade inte till psykologen. Jag körde rätt, fast jag trodde att jag kört fel, så jag vände och körde fel på riktigt och GPS:en ville inte hjälpa mig och skrik och skrik och skrik från ungen i bilbarnstolen. Numret till psykologen hade jag så klart inte fått med mig så jag ringde Fredric, grät och frågade efter vägbeskrivning. Han hade ingen aning och undrade genom barnskriket om det här hände på riktigt, om våra liv var på riktigt. Typ, jag lyssnade inte så noga. Jag ringde BVC. Telefontid mellan aldrig och aldrig varannan udda helgdag. Jag ringde till kuratorn på sjukhuset. Anträffbar på telefon när fullmånen joddlar. Jag hittade en vårdcentral, gick in dit och fick en vägbeskrivning som till slut ledde mig till rätt plats tjugo minuter för sent.


Signe hade slutat skrika för att hon inte ville sitta fast och börjat skrika för att hon var hungrig istället. Psykologen och jag hälsade på varandra och jag kan utan att tveka säga att jag gav ett forcerat första intryck. Efter meck med mat och slang och spruta stod jag till slut upp och matade och vaggade Signe samtidigt som jag redogjorde för vår situation. Psykologen satt på en stol. På den stol som var tänkt till mig låg min jacka, mössa, vantar, en bärsele och en skötväska. Bredvid stod vår barnvagn och på skrivbordet fanns termos, nappflaska, en burk med matpulver, en låda för matningsslang och spruta samt en handduk, just in case.


Jag berättade kort om sommaren och hösten, om hur vår situation såg ut nu, om knappen på magen och Signes oförklarliga matvägran. Jag berättade att Alvin var på dagis och att Fredric jobbade medan jag var hemma, rätt så isolerad och ensam i mitt matande. Psykologen antecknade, lyssnade och ställde följdfrågor. För att hon skulle få hela bilden av vårt 2010 klar för sig så berättade jag även om min sjukhusvistelse under våren, den outhärdliga smärtan från diskbråcket och ryggoperationen.


På grund av min sena ankomst kom ganska snart den klassiska repliken: ”Vi måste snart avrunda här men…” Jag märkte att hon tvekade inför något. Hon gled liksom på orden när hon sa att det kanske var oprofessionellt, men att hon ändå kände att hon ville berätta för mig att hon gjort samma resa. Att hon också fått ett barn för tidigt efter att ha legat på sjukhus med diskbråck.


Jag blev helt ställd. Helt stum och förundrad. Kvinnan som satt där på stolen nedanför mig hade haft samma upplevelse som jag haft när den obeskrivliga smärtan från ryggen rev och slet i kroppen. Hon hade också stapplat fram med hjälp av gåbord, oförmögen att stödja på ben som värken tagit över och gjort obrukbara. Även hennes smärta hade fått härja fritt, utan hämmande mediciner eftersom hon, liksom jag, hade ett ofött barn att ta hänsyn till. Hennes diskbråck hade inte opererats utan återbildats spontant och efter det hade hon fött ett barn. Barnet kom i vecka 26, samma vecka som Signe kom till oss, men i det kritiska skede där mitt barn i all sin envishet klamrade sig fast vid livet så hade hennes inte orkat hålla kvar. Barnet dog och nu, många år senare kom jag och berättade hennes historia fast med en lyckligare utgång.


Jag struntar i om det var professionellt eller inte att lyfta på locket till det privata som hon gjorde, jag är bara så lycklig att hon berättade.


Det kom över mig igen och igen under hela dagen och jag fick stanna upp, krama om min omöjliga unge och känna tacksamhet över att hon lever. Vårt barn blev ett av de ungefär tretusen barn som kommer att födas extremt tidigt i år. Hon finns i siffran 0,3 procent av alla födda. Varför skulle just hon komma att tillhöra de 90 procent som överlever i en så tidig födelsevecka? Vilka garantier hade vi för det? Inga. Vi hade bara tur. En vindpust tog i rätt tid tag i det sandkorn som utgjorde Signes liv och blåste det in på torra land, inte ut mot öppet vatten.


Vi kommer att ta oss igenom detta, hur värdelösa vissa dagar än kan te sig. Det har andra gjort före oss.

 
 
Karin

Karin

29 november 2010 10:00

Tänk som det kan vara. Du var inställd på hur psykologen skulle vara och så öppnar det sig en tanke om hur lyckligt lottad du egentligen är. Det är helt fantastiskt.
Som du beskriver scenariot när ni var inne hos psykologen så var det egentligen så himla rätt att allt kändes kaosaktigt. Så hon verkligen skulle förstå. Tänk om du kommit dit i lugn, tystnad, sovande barn och harmoni och vällt ur dig dina känslor och tankar. Det skulle nog inte kännas lika trovärdigt som det måste ha gjort när situationen faktiskt var lite kaotisk.

Vad härligt det är när man får en sån kick och inser hur bra och lyckligt lottad man är. Även om det kan vara skitjobbigt och motigt.

Jag beundrar dig väldigt, du har en inre styrka och kan återberätta för oss läsare med en ironi och glimt i ögat, samtidigt som du verkligen berör.

Jag läser alla dina inlägg och förundras hur du orkar. Men vad gör man inte för sin älskade familj?

Hoppas du får en bra början på vecka!

/Karin

http://handins.blogspot.com

 
Ingen bild

fröken f

30 november 2010 18:10

Ibland händer det bara att man träffar någon som säger det man behöver höra eller som kan dela med sig av din egen livserfarenhet och som leder till ett annat tänk. även om jag förstår att du blev förvånad att det just var hon. du kommer en dag att kunna berätta din historia och på det sättet hjälpa någon som behöver stöttning och förståelse. allt blir bra.
stor kram Fröken F

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lina - 24 december 2013 22:38

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Av Lina - 15 december 2013 23:51

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

Av Lina - 15 december 2013 22:28


För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Av Lina - 15 december 2013 22:02

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

Av Lina - 11 december 2013 23:09


http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...

Skapa flashcards