Linas liv i limbo

Alla inlägg den 28 november 2010

Av Lina - 28 november 2010 23:45

I förrgår tänkte jag att ”nu måste jag hinna skriva, för den här dagen blev ju riktigt bra till slut”. Igår tänkte jag att ”nu måste jag hinna skriva för den har dagen var ju den mest värdelösa på länge”. Jag hann inte någon av dagarna och nu har jag svårt att tänka tillbaka på vad det egentligen var som var bra och dåligt. Allt flyter liksom samman, men om jag ska skriva om något så är det väl det positiva, så att det blir lite variation här i bloggen…


I förrgår: Jag lyckades för en gångs skull komma i någorlunda tid med Alvin till förskolan. Signe skrek som en stucken gris hela vägen dit och fortsatte även under hela proceduren med avklädning, påtoffling och inlämning. Hon tog bara en kort paus precis när jag lyfte ur henne ur bilen. Då tog Alvin min hand. Vi gick med snön knarrande under skorna mot utegårdens grind och den välsignade lilla ungen utbrast: ”Vilken fin och härlig dag!” Han tycks vara den ende som håller modet uppe i familjen.


Anledningen till att jag var ute i god tid var att jag hade min första bokade tid hos BVC-psykologen. Jag anar att en del av er som följt min resa en eller annan gång tänkt tanken att jag skulle behöva professionell hjälp. Nu skulle jag få det.


Signe fortsatte att skrika. Mer som en besatt nu kanske, mindre som en gris och jag hittade inte till psykologen. Jag körde rätt, fast jag trodde att jag kört fel, så jag vände och körde fel på riktigt och GPS:en ville inte hjälpa mig och skrik och skrik och skrik från ungen i bilbarnstolen. Numret till psykologen hade jag så klart inte fått med mig så jag ringde Fredric, grät och frågade efter vägbeskrivning. Han hade ingen aning och undrade genom barnskriket om det här hände på riktigt, om våra liv var på riktigt. Typ, jag lyssnade inte så noga. Jag ringde BVC. Telefontid mellan aldrig och aldrig varannan udda helgdag. Jag ringde till kuratorn på sjukhuset. Anträffbar på telefon när fullmånen joddlar. Jag hittade en vårdcentral, gick in dit och fick en vägbeskrivning som till slut ledde mig till rätt plats tjugo minuter för sent.


Signe hade slutat skrika för att hon inte ville sitta fast och börjat skrika för att hon var hungrig istället. Psykologen och jag hälsade på varandra och jag kan utan att tveka säga att jag gav ett forcerat första intryck. Efter meck med mat och slang och spruta stod jag till slut upp och matade och vaggade Signe samtidigt som jag redogjorde för vår situation. Psykologen satt på en stol. På den stol som var tänkt till mig låg min jacka, mössa, vantar, en bärsele och en skötväska. Bredvid stod vår barnvagn och på skrivbordet fanns termos, nappflaska, en burk med matpulver, en låda för matningsslang och spruta samt en handduk, just in case.


Jag berättade kort om sommaren och hösten, om hur vår situation såg ut nu, om knappen på magen och Signes oförklarliga matvägran. Jag berättade att Alvin var på dagis och att Fredric jobbade medan jag var hemma, rätt så isolerad och ensam i mitt matande. Psykologen antecknade, lyssnade och ställde följdfrågor. För att hon skulle få hela bilden av vårt 2010 klar för sig så berättade jag även om min sjukhusvistelse under våren, den outhärdliga smärtan från diskbråcket och ryggoperationen.


På grund av min sena ankomst kom ganska snart den klassiska repliken: ”Vi måste snart avrunda här men…” Jag märkte att hon tvekade inför något. Hon gled liksom på orden när hon sa att det kanske var oprofessionellt, men att hon ändå kände att hon ville berätta för mig att hon gjort samma resa. Att hon också fått ett barn för tidigt efter att ha legat på sjukhus med diskbråck.


Jag blev helt ställd. Helt stum och förundrad. Kvinnan som satt där på stolen nedanför mig hade haft samma upplevelse som jag haft när den obeskrivliga smärtan från ryggen rev och slet i kroppen. Hon hade också stapplat fram med hjälp av gåbord, oförmögen att stödja på ben som värken tagit över och gjort obrukbara. Även hennes smärta hade fått härja fritt, utan hämmande mediciner eftersom hon, liksom jag, hade ett ofött barn att ta hänsyn till. Hennes diskbråck hade inte opererats utan återbildats spontant och efter det hade hon fött ett barn. Barnet kom i vecka 26, samma vecka som Signe kom till oss, men i det kritiska skede där mitt barn i all sin envishet klamrade sig fast vid livet så hade hennes inte orkat hålla kvar. Barnet dog och nu, många år senare kom jag och berättade hennes historia fast med en lyckligare utgång.


Jag struntar i om det var professionellt eller inte att lyfta på locket till det privata som hon gjorde, jag är bara så lycklig att hon berättade.


Det kom över mig igen och igen under hela dagen och jag fick stanna upp, krama om min omöjliga unge och känna tacksamhet över att hon lever. Vårt barn blev ett av de ungefär tretusen barn som kommer att födas extremt tidigt i år. Hon finns i siffran 0,3 procent av alla födda. Varför skulle just hon komma att tillhöra de 90 procent som överlever i en så tidig födelsevecka? Vilka garantier hade vi för det? Inga. Vi hade bara tur. En vindpust tog i rätt tid tag i det sandkorn som utgjorde Signes liv och blåste det in på torra land, inte ut mot öppet vatten.


Vi kommer att ta oss igenom detta, hur värdelösa vissa dagar än kan te sig. Det har andra gjort före oss.

Skapa flashcards