Jag har en sovande liten unge i famnen och hon ser så fin ut. Ingen tejp skymmer sikten och inget grin förvrider anletsdragen. Fint. Just för tillfället har hon accepterat att ha napp i munnen. Annars är det något av ett lotteri det där. Vissa gånger är hon helt ointresserad, andra gånger älskar hon den och titt som tätt kräks hon av den.

Jag hängde förresten upp en tvätt förut och roade mig med att konstatera att tretton av de tjugo textilföremålen på strecket hade hamnat där på grund av det frekventa kräkandet i huset. Kläder, handdukar, lakan – allt och alla får sin beskärda del. Tvättmaskinen jobbar på högvarv och då är det ändå bättre nu än vad det varit innan med kräkningarna. Så jag ska väl inte klaga, men det gör jag ändå. Jag klagar mest hela tiden tycker jag och jag börjar bli riktigt less på min egen klagovisa.

Häromdagen läste jag lite från början av bloggen. Det har ju snart gått ett halvår sedan jag började skriva och jag måste säga att texterna i början var riktigt roliga. Jag hade ju humor på den tiden. Nu har jag bara gnäll.

Och ute snöar det. I mars när jag fick problem med ryggen och blev inlagd på sjukhus för första gången då var det också snö och is så långt ögat nådde. Vi närmade oss slutet på den bistraste vintern i mannaminne och ambulansmännen halkade fram på gårdsplanen när de bar ut mig ur huset. Under sjukhusvistelsen började snön smälta och när jag stapplade fram hemma som nyopererad konvalescent var våren kommen. Under den sena våren började jag så sakteligen att återgå till arbete och vardag och kunde äntligen bara vara glad igen för det lilla livet som växte inom mig. Lagom till att sommaren gjorde entré så gick vattnet och försommar blev högsommar medan jag låg i horisontalläge på sjukhuset. Så föddes Signe. Sommaren var varm, grön och vacker utanför neonatalavdelningens fönster. Ja, faktiskt hela sommaren sågs passera utanför neonatalavdelningens fönster. Sensommar blev höst innan vi fick vår första permissionsresa hem med lillasyster. Även hösten blev varm, fast mest tröstlös med alla resor fram och tillbaka till sjukhuset. Hösten blev kallare, mycket kallade och det blev det operation. Då kom snön tillbaka.

Men nä ja e int’  bitter!

Det där med humor kan väl förresten handla en del om input också. Just nu är tvättmaskinen min närmaste vän och kollega, och även om jag måste säga att hon är fantastisk på många sätt och ställer upp i alla väder så är hon tyvärr inte särskilt rolig. Men säg inte det till henne. Hon kan ju bli stött.

 

Lina S

1 december 2010 09:55

ja, passa dig så hon inte blir stött och börjar strejka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...