Det var det där med att sätta punkt. Att nå slutet på ett skeende. Vända blad. Börja på ett nytt kapitel.

Den där punkten tycks fly framför mig och jag kommer aldrig i fatt. Det tar aldrig slut.

Limbo – en plats mellan himmel och helvete. Det var i den känslan den här bloggen tog sitt avstamp för fem månader sedan. Då låg jag på sjukhus med en livmoder tömd på vatten. I livmodern låg Signe och vi visste inte om hon skulle klara resan ut till oss. Hela verkligheten stod och vägde som på ett gungbräde. Luta åt ena hållet och katastrofen är ett faktum. Luta åt andra hållet och du håller livets storhet i din hand. Vi undvek katastrofen. Det gjorde vi, men jag känner mig ändå fast på den där gungbrädan. Den vill aldrig gunga klart och nu börjar jag bli riktigt åksjuk.

För ett tag sedan satte jag ihop foton till en fotobok om när Signe kom till oss. Bilder från första sjukhuset, bilder från det andra, bilder från första resan hem… Allt blev klart utom sista sidan. På den tänkte jag mig en bild på hela familjen här hemma. Långt från sjukhus, fix och färdiga med allt vad neonatalvård heter. Signe utan slangar. Jag utan trötthet i blicken. Sista sidan i fotoboken är fortfarande blank och på något sätt måste jag inse och förlika mig med att den där bilden kommer att dröja.

Fram till nu har jag hela tiden gått i känslan och förhoppningen om att snart, inom kort, så ska allt ordna sig. Om några dagar, på sin höjd ett par veckor, men kanske redan idag så kommer Signe att börja äta. Så blev det inte och jag försöker nu omfamna tanken på att skapa en mer varaktig vardag med en liten flicka som inte kan äta på egen hand. Jag försöker, men det är så otroligt svårt. Samtidigt är jag inte dummare än att jag inser att det är nödvändigt om jag ska kunna bli glad igen. Jag måste se det liv vi har nu som gott nog och inte som ett misslyckande.

Ikväll var jag iväg på egen hand. Fredric var hemma med barnen och jag var ute och sjöng. I mitt verkliga liv sjunger jag mycket. När Signe fortfarande låg och simmade i min mage var jag med och körade på en skiva och nu var det release för den. Jag har inte vågat lova de andra i kören att jag ska vara med eftersom allt känns så osäkert på hemmaplan, men nu gick det alltså att få till och jag är jätteglad över det. Dels var det väldigt härligt att komma iväg och dels kändes det som ett kvitto på att vi lyckats pussla ihop någon slags vardag med rutiner att luta oss mot här hemma. Allt går inte under om jag är borta några timmar.

Att vara ute bland andra människor känns så dubbelt. Det är härligt och roligt och konstigt. Det är när jag speglar mig mot andra, vars liv den senaste tiden rullat på som i slentrian, som jag känner hur mycket jag själv förändrats under det här året. Jag är fortfarande mig själv men någonstans under bröstbenet finns ett hål. I hålet finns en tyngd och den håller mig tryckt mot marken på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Jag ser på min egen spegelbild och blicken som möter mig är ny och mycket gammal. År 2010 blev jag trettiotvå år på pappret och oändligt gammal i verkligheten. Det mest påtagliga i mitt åldrande är nog att den ungdom som ligger i tron på sin egen och närståendes odödlighet har flytt mig. Att cykla utan hjälm känns otänkbart, och är inte det ett åldertecken så vet jag inte vad som är det.

Det märkliga är att de människor jag möter inte tycks se förändringen. Själv känner jag det nästan som om jag bytt kön eller hudfärg, eller något annat omvälvande, men mitt annorlunda jag är visst inte så påtagligt för utomstående. Tur är väl det, men samtidigt känns det på något sätt viktigt för mig att bejaka att allt det som hänt och fortfarande händer det här året betyder något. Livet blir aldrig det samma. Det kan bli bra, men det kan aldrig bli likadant.

PSALM NOLL NOLL

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar
som aldrig blev av
och dom lögner vi levde
och stannade i
dom vi blev och dom
vi ville bli
alla tårar som ingen torkade bort
och det underbara
så kort
dom som svek oss och dom
som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

Du som bar mig igenom
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem

                    Jonathan Johansson (Från albumet En hand i himlen, 2009)

 

Pulchella

13 november 2010 10:17

Dina inlägg är alltid så kloka och välformulerade och jag läser dem med stort intresse. Vad jag förstår är skrivandet en viktig ventil för dig och jag önskar dig tid och kraft att fortsätta skriva, trots att vardagen är så fylld av måsten. Medan du skriver tror jag att du också bearbetar det som tynger dig.
Även jag har upplevt en avgörande förändrig i mitt liv, om än av helt annat slag. Jag har fått ett annat liv än det jag väntade mig, ett annorlunda men inte dålig liv, ett liv som har nya positiva sidor.

http://www.pulchella.se

 

Susanna

16 november 2010 15:58

Jag fick känslan att du var klar med denna bloggen. Att du kommit till en punkt då du inser att livet kommer vara på ett nytt annorlunda sätt. Det där sen... snart.... kan dröja. Jag vill bara säga att du har en enorm skrivartalang och du har fått ner dina många gånger svåra tankar och känslor på ett fantastiskt sätt! Stort lycka till med allt! Vi har en liknande situation och kan på så sätt förstå delvis vad ni har att ta er igenom!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...