Jag har just matat Signe med den nya matpumpen. Så länge vi bara har sonden får vi som sagt inte ”automata” henne nattetid utan bara när vi är vakna och har koll på henne. Tanken är att pumpen ska avlasta oss så att vi slipper sitta så oändligt många timmar och mata varje dag. Och nu har alltså premiärmåltiden serverats.

Signe låg och sov i sin lilla bädd medan jag kopplade slangar och något slags droppaggregat med elektrisk pump till sondslangen. Med en hastighet av sjuttiofem milliliter per timme droppade så maten ner i magen på min lilla docka. Tanken var som sagt att jag skulle känna mig avlastad. Det gjorde jag inte. Jag kände mig usel. Det känns så otroligt, oändligt, obeskrivligt onaturligt att inte mata henne själv. Att inte ha henne i famnen och ge henne värme och närhet. Hela situationen skriker sjukvård och jag hatar det.

Men vad spelar det för roll vad jag tycker? Signe måste få i sig mat och det är orimligt för oss att ägna nästan en tredjedel av dygnets alla timmar åt att mata henne. Var glad och tacka pumpen för hjälpen, otacksamma människa!

Jag jobbar på det.

Dagens glädjeämnen är tretusensjuhundratvå till antalet. Tretusensjuhundra gram till att börja med. Så tung har Signe blivit nu. Läkaren var mycket nöjd med viktuppgången och jag klappade mig själv på axeln och utfärdade ett diplom i eget namn för beundransvärda matningsinsatser.

Sedan var det två glädjeämnen kvar. Det ena är att Signe är så glad. Hon ler och småpratar med oss som en riktigt stor bebis. Läkaren tyckte att hon var tidigt ute med att ge så fin kontakt och jag växte ungefär två decimeter vid det yttrandet. Det andra är Alvin, min fina, goa treåring, och den sång han stämde upp i efter middagen: ”Forever young. I wanna be forever young.”