Linas liv i limbo

Alla inlägg under oktober 2010

Av Lina - 14 oktober 2010 12:34

Igår vägde vi den lilla kroppen igen och det var minst sagt muntert ska jag säga. Signe, som den senaste tiden bara gått upp i genomsnitt femtio gram per vecka, smackade nu till med sextiofem gram på ett dygn! Jag stod nästan och skuttade av glädje vid vågen. Det var underbar. Efter vägningen fick jag matat henne ännu en gång och lyckades med viss möda få i henne ett fullt mål igen. Det tar tid, det är trixigt och kräver full fingertoppskänsla för att hon inte ska somna/ge upp/kräkas, men det går till slut.


Nöjd och glad kunde jag så gå till mitt rum och SOVA. Jag hade varit hemma en sväng på dagen för att hämta kläder, mat och annat behövligt och då passat på att även packa ner en riktig kudde och ett täcke. Upp med dem i sängen. Dessutom rev jag loss madrassen från extrasängen, lade den på min säng och parkerade mig sedan, likt prinsessan på ärten i en mjuk och skön bädd och slocknade som ett ljus. Vi hoppade över amningen helt under natten, de blå änglarna matade och jag sov och sov och sov. Idag känner jag mig som en ny människa och blev faktiskt uppriktigt glad när läkaren sa att han ville ha kvar oss i minst ett dygn till. Lite mer av en sådan här tillvaro och jag är back in buisness igen och kan åka hem och skapa en dräglig tillvaro för min familj. Det blir bra det…

ANNONS
Av Lina - 13 oktober 2010 14:30

Vi åkte till sjukhuset för viktkontroll igår och blev kvar. Viktuppgången är så sparsam att den är ohälsosam för en så liten krabat som Signe och dessutom togs det infektionsprover som inte riktigt var till belåtenhet. Okej. Bara att åka till ICA och köpa sig en tandborste för att sedan checka in på fängelset, förlåt, jag menar hotellet igen.


Idag är jag ordentligt mör i hela kroppen efter en natt i obeskrivligt hård och obekväm säng men ändå… jag har fått sova!


Natten till igår fick jag nästan inte en blund i ögonen. Signe ville äta oavbrutet och sömnen liknade mest en dvala som jag gled i och ur. Med rödsprängda ögon och en tokskrikande bebis i famnen stegade jag således in på vårdavdelningen under eftermiddagen och även om bebisvikt och prover säkert vägde tungt vid beslutet om vi skulle stanna kvar eller inte så tror jag att även moderns status spelade viss roll. Nu i natt har personalen, likt blåklädda änglar, bara tassat in försiktigt och lagt Signe hos mig var tredje timme. Jag har ammat henne en kvart ungefär och sedan har den där gudasända varelsen hämtat henne igen och matat klart henne med sond eller flaska så att jag fått sova lite till. Himmelskt!


Flaska ja… Det har ju inte gått något vidare när vi försökt med den tidigare. Eller, det har inte gått alls rättare sagt. Signe har skrikit, protesterat och till slut kräkts när hon satt mjölk, som utan hennes medgivande glidit ur flaskan, i halsen. Det är ju inte meningen att matstunden ska kännas som ett övergrepp så därför har vi gett upp flaskan och försökt med bröstet istället. Men nu känner jag att nog är nog, som man säger i staterna. Eftersom jag inte välsignats med genomskinliga bröst med millilitergradering så har vi ju ingen aning om hur mycket Signe får i sig när vi är hemma och kontrollvägningarna här på sjukhuset visar på att det bara rör sig om mellan fem och trettiofem milliliter. Hon bör få i sig sextiofem. Inte konstigt att hon varit ledsen.


Nu kör vi hur som helst hårdträning för att få henne att acceptera flaskan och ärligt talat så känns det som en befrielse att äntligen få lägga brösten på hyllan, om ni förstår vad jag menar. Just nu är de bara behäftade med matångest och det mår ingen bra av, varken jag eller Signe


I natt är det som sagt personalen som skött matningen, men imorse var det min tur. När jag höll Signe i famnen och hon utan protester och med sin klara blick stadigt fäst på mig, åt de första millilitrarna ur flaskan, då började jag gråta. Tårar av lättnad och tårar av skuld. Äntligen äter hon. Hon äter.


Men hon har varit hungrig. Hon har legat i min famn, legat vid mitt bröst och gråtit av hunger. Inte konstigt att den enda sovplats hon accepterade var på mig. Inte konstigt att hon var ledsen.


Inte konstigt att vi var ledsna.


Det är fortfarande bara de första millilitrarna ur flaskan som hon accepterar utan protester. Efter det börjar kampen. Jag har lyckats få i henne en full måltid och det tog en halvtimme. Stundtals lät det nog som om jag höll på att ha ihjäl henne, men emellanåt så lugnade hon ner sig och sög och smackade. Efteråt somnade hon direkt och sov och sov och sov.


Proverna såg bättre ut idag men vi blir kvar några dagar för att äta och sova och bli människor igen. Det känns bra. Eller, så bra det kan kännas i alla fall.

ANNONS
Av Lina - 10 oktober 2010 23:07

Kväll och utvärderingen för dagen lyder: Idag gick det bättre. Mindre skrik. Mer nöjd Signe. (Jag koncentrerar utvärderingen till det yngsta och minsta av mina barn och lämnar därhän att jag dessutom har en 3 ½-åring som visat sig vara en fantastiskt mjuk och fin storebror, men som jag ändå stundtals vill säja av till bättre behövande. Vilka det nu kan vara som har ett bättre behov än jag av gnäll, grin, trots och annat extremt föräldrauppretande beteende.)


Okej, hon är tystare. Verkar nöjdare, men tänk om det bara är en chimär. Tänk om jag missuppfattat hela situationen och egentligen har att göra med ett undernärt, slött och håglöst spädbarn. Tänk om hon inte får i sig tillräckligt med mat. Tänk om hon mår dåligt och inte kan förmedla det till mig. Tänk om hon är hungrig, svulten, ledsen, tärd, svag och på väg att ge upp. Tänk om det är så illa och jag inte fattar utan ligger nöjd på soffan och läser en bok medan hon tynar bort där i sin sovplats.


Men hon borde ju säga ifrån i så fall. Eller? Hon, som ända från sin tidiga entré här i världen visat en så otrolig livskraft, borde väl meddela oss om hon inte fick tillräckligt med mat. Visst borde hon det…


Jag blir galen av att känna mig så här osäker, att inte våga lita på att saker är vad de ser ut att vara.


Det normala och enkla har under dessa månader med Signe blivit onormalt och komplicerat. Att andas har inte bara varit att andas. Att äta har inte bara varit att äta. Alla funktioner hos henne har från första stund utvärderats, analyserats, följts upp och övervakats. Så har det varit sedan hennes födelse och jag har märkt att det är extremt svårt att bara sluta upp med det. Jag vill ha en maskin eller en doktor eller i alla fall en sköterska som talar om hur det är och hur Signe mår. Min egen känsla räcker inte utan det måste till något mer, helst något som kan omsättas i siffror kurvor, mått och tabeller. Det är sjukt, jag vet, och jag vill inte ha det sjuka mer. Jag vill att det ska bli friskt i våra liv. Friskt och naturligt. Och kanske har det blivit det nu. Kanske har den här dagen varit bra på riktigt. Kanske har Signe verkligen mått bra och varit nöjd. På riktigt. Kanske, men bara kanske.


Imorgon tänker vi åka ner till BVC för att kontrollväga henne. Vågen får tala om för oss hur det verkligen förhåller sig. Är hon nöjd eller är hon tärd? ”Våg, våg på bänken där, säg mig om hon nöjder är.”


Hur som helst, den knackiga viktuppgången till trots så har vi nu kunnat byta blöjstorlek till den storlek som saluförs för nyfödda barn. Det är lite kul att jämföra den blöjan med den blöja som Signe hade som nyfödd. Jag lägger upp en bild…


 




Av Lina - 8 oktober 2010 22:49

Signe har gått ner i vikt. Hon som inte kunde bli mindre än hon redan är.Trodde vi.


Vi försöker utan sond nu och det går väl så där kan man säga. Hon skriker i alla fall inte mer än när slangen satt i näsan, men hon skriker inte mindre heller. Jag ammar oavbrutet känns det som men får ingen lön för mödan. Den viktuppgång som ska vara kvittot på att vi är på rätt väg uteblir och jag är helt slut. Sömn är en lyx som är andra förunnad och med det sagt ska jag gå och lägga mig nu. Fredric får hålla den missnöjda en stund så ska jag försöka blunda och drömma mig bort till en värld med nöjda, runda, trinda, friska barn.

Av Lina - 3 oktober 2010 00:06

När Signe kom hem skulle det bli fest. Vi skulle vara färdiga med allt vad sjukhus heter. Frisk och färdig, bakad och klar. Fredric och Alvin skulle komma och hämta oss med bilbarnstol och allt och vi skulle fara hemåt som en hel och frisk familj. Så skulle det bli, tänkte jag.


Just nu är känslan inte fest utan snarare pest. Eller möjligen test. Vår lilla fågelunge är fast i sin sond som i en snara och det är ett evigt funderande och undrande över om hon verkligen ätit tillräckligt. Viktuppgången finns där men den är tveksam och långsam. Signes missnöjde finns det med och det är inte det minsta tveksamt. Hon ger hals mest hela kvällarna och att ha ett hungrig, skrikande barn vid bröstet är min vardag.  Hon äter en del från mig men sedan inträder det där märkliga och frustrerande tillståndet när hon plötsligt slutar suga och börjar skrika av missnöje istället. Det finns mat i överflöd framför näsan på henne, men hon vägrar att äta den.


Jag har aldrig, aldrig känns mig så otillräcklig. Eller jo förresten, i början, när hon slutade andas, det var värre.


Vi har återigen försökt ge henne flaskan istället men den ratar hon lika effektivt som det halvätna bröstet. Ja, så då sondar vi istället och det känns inte alls friskt. Inte friskt och inte färdigt. Det känns sjukvårdande.


Jag har fått lära mig att sätta sondslangen själv i det fall Signe skulle dra ut den. Det händer med jämna mellanrum att hon gör det och då är det ju bra om vi slipper köra hela vägen till sjukhuset för att fixa det.


Igår morse kom ett litet, litet finger i vägen och drog ut slangen ur näsan. Fredric var på jobbet och eftersom man behöver vara två för att sätta tillbaka sonden så fick jag klara dagen med bara amning. Det gick okej, även om det blev många, många, många matstunder för att hålla dottern nöjd. Men när kvällen kom så gick det inte längre. Det var tydligt att Signe var hungrig och inte fick i sig tillräckligt från bröstet. Fredric hade kommit hem och med gemensam ansträngning fick vi sonden på plats igen. Fredric fick hålla fast de små armarna medan jag med ett stadigt tag om vår dotters huvud matade ner slangen i hennes magsäck via näsa och matstrupe. Signe skrek i högan sky och inom mig tänkte jag att ”så här ska man inte behöva ha det, så här ska det inte vara”.


Jag tror inte att det gör ont att få slangen på plats men det måste vara oerhört obehagligt och att dessutom bli fasthållen… Det är klart att hon skriker och protesterar.


Jag vill också skrika och protestera, men vad hjälper det och vem orkar det? Mitt inre känns som om det är gjort av glas. En obetänksam knuff och jag går sönder, krackelerar inifrån och ut.


En bidragande orsak till min melankoli är bristen på bra sömn. Ja sömn får jag, jag sover nog mer än många spädbarnsföräldrar eftersom Signe visat sig vara en riktig sjusovare. Vi kan ligga kvar i sängen till åtta, men kvalitén på sömnen är usel. Det har i sin tur att göra med att den enda sovplats vår dotter accepterar, nu när hon lämnat sjukhussängen, är PÅ någon av sina föräldrar. Alla andra alternativ genererar protester som får kampanjerna mot SD:s inträde i riksdagen att blekna i jämförelse. Ergo - Signe ligger på mitt bröst eller på min mage från sen kväll till tidig morgon, endast med avbrott för amning si så där tre, fyra gånger per natt.


Denna modern – ett vrak.


Ytterligare en orsak till aftonens klagosäng är att Signe blivit förkyld. Hennes näsa är snorig och snörvlig och ögonen börjar bli svullna och kladdiga. Än så länge verkar hon inte så hemskt påverkad av det hela, men jag kan inte låta bli att ta ut oro i förskott. Så här små barn ska inte bli förkylda. De ska bara lägga krafterna på att äta och växa och göra sina föräldrar nöjda och glada. Var det inte så det var sagt? Inom mig gnager oro men också skuld. Det är säkert mitt fel att hon blivit förkyld. Jag borde aldrig ha lämnat hemmet.


Jag har pratat med läkaren om det här med infektionskänslighet och så vidare och det allmänt hållna rådet är att vara förnuftig. Det är med Signe som med nyfödda. Låt ingen som är sjuk komma och hälsa på, hälsa inte själva på den som är sjuk. Låt henne inte vandra från famn till famn på kalaset. Försök att åka till affären vid tider då det är mindre folk där. Håll god handhygien.


Jag har haft Signe med mig till affären vid några tillfällen och varje gång har jag känt mig som en jagad. Det känns som om sjukdom och elände nafsar oss i bakhasorna och att varje kund är en potentiell smittohärd. Jag stundom rusar fram i gångarna i jakt på olivolja, mjölk och makaroner och det enda som hela tiden tycks hindra min framfart är alla dessa barngalna/-glada tanter.


”Åh så liten! Den kan inte vara gammal.”

”Ja, jo, nej, eller…”


Och så börjar förklarandet och berättande om att hon visst är liten och på ett sätt nyfödd men samtidigt över tre månader och… bla bla bla. På något sätt så känner jag att jag måste försvara att jag har henne med mig där i affären. Att jag måste göra klart att jag inte är så oansvarig att jag tar med en helt nyfödd bebis till en mataffär, fast samtidigt, är det inte det jag gör? Men vi måste ju ha mat och jag måste ju få komma ut och nu är hon förkyld och jag önskar att det här var över. Att hon var ett år gammal, åt fast föda, kröp, stod och härmade ord. Att hon bara gjorde sådant som friska och färdiga barn gör så att jag också fick chansen att känna mig frisk och färdig med allt vad sjukvård heter.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se