Ingen, och då menar jag INGEN, trodde att vi skulle bli kvar på sjukhuset så här länge. Inte läkarna, inte sköterskorna, inte medpatienterna, inte vi själva. Ingen. Ja, det skulle vara Signe själv då som hade en aning, men hon har i alla fall inte sagt något.

Idag är det bara en vecka kvar till det datum då Signe egentligen skulle ha varit född. De allra flesta barn som föds för tidigt är hemma en eller ett par veckor före beräknat förlossningsdatum, om de inte stött på komplikationer på vägen. Signe har ju varit hur frisk och fin som helst från starten och att hon skulle bli den som dröjde sig kvar längst på sjukan anade som sagt var inte någon.

Det är fortfarande maten det hänger på. Hon äter så små mängder på egen hand att hon måste få hjälp via sondslangen. Vi har provat ett par dygn utan sond så att hon skulle få kämpa lite mer själv för att bli mätt, men det blev för besvärligt för henne till slut. Hon äter bra, det lilla hon äter, med bra sugteknik och så vidare, men det är uthålligheten som fattas henne. Jag tror rent ut sagt att hon är lat. Hon är liksom van att bara lägga sig bekvämt till rätta och halvslumrandes få magsäcken fylld, som genom ett mirakel. Det är ju så hon har blivit mätt under alla hennes tolv veckor i livet. Hon är, likt Pavlos hundar, betingad till ett beteende och varför, kan man ju undra, ska man ändra på ett vinnande koncept.

Många barn kan ha svårt att suga på bröstet och föredrar därför nappflaska som ger mer mat med mindre ansträngning. Men inte vår dotter, den lilla envetna egensinniga Signe. Hon avskyr flaskan. Värjer sig mot den som den mest övertygade absolutist. Det är inget för henne med den där platsmojen och dess otrevliga doft och smak. Hon föredrar mjölk au naturelle. Mjukt och behagligt, hud mot hud, varmt och trivsamt – så äter en bebis med värdighet. Jag funderar lite på hur det skulle gå om jag inte hade mjölk så att det räckte. Vad skulle vi göra då? Skulle hon bli inlagd på sjukhus tills hon kunde äta fast föda eller hur skulle det gå till? Det är nämligen inte så att vi försökt en eller två gånger med nappflaska. Nej, nej. Nappflaskmatning en masse (om vi nu ska fortsätta på det franska temat) har pågått och vi har prövat alla tänkbara tekniker och nappar. Men det går inte. Hon vill inte.

Vi får i alla fall vara hemma lite på permission nu. Hon har sonden kvar och vi ger henne lite extra mat i den när vi känner att hon inte blir nöjd med bröstet, men i övrigt försöker vi så långt det går med bara amning. Vi åker som skottspolar mellan hemmet och sjukhuset och väger och kontrollerar både hur mycket hon får i sig via bröstet och att hon håller vikten någorlunda. Det är ingen avkopplande tillvaro, men det är hur som helst underbart de stunder vi är hemma.

Det är underbart och jättejobbigt. Varje amning tar en timma och ibland kan hon äta varannan timme. Ja, jag behöver väl knappt utveckla det vidare.

Dessutom har vi det där märkliga Stockholmssyndromet att förhålla oss till. Som jag skrivit förut så tycks Signe vara mer tillfreds med tillvaron på sjukhuset än med den här hemma. Hon blir aldrig så ledsen på sjukhuset som hon kan bli här. Jag vet inte vad det är som gör det, men så är det i alla fall. De flesta barn blir ju lite ledsna och kinkiga någon gång under dygnet och så även vårt. Främst är det under kvällarna som missnöjet vädras och är Signe missnöjd så är resten av familjen också missnöjd. Alvin brukar som tur är vara i säng innan vi kör in i gnällbältet, men vi andra två blir inget vidare att ha att göra med.

Igår, efter att jag och Signe i det närmaste varit i slagsmål när jag försökte få henne att äta och hon skrek i högan sky utbrast Fredric irriterat åt vårt håll: ”Det är ju något som är fel, det fattar du väl när hon skriker så där.” Jag frågade om han inte skulle ta och skriva en bok i ämnet. Verk som avhandlar det uppenbara brukar ju vara framgångsrika. ”Om du äter mindre och motionerar mer så går du ner i vikt.” ”De par som pratar med varandra har större sannolikhet att hålla ihop än de som inte gör det.” ”Fem myror är fler än fyra elefanter.” ”Om ditt barn gråter kan det vara missnöjt med något.”

Jag fattar väl att något inte är som det ska, i alla fall i Signes värld. Men medan min make antagligen tror att hon lider av akut tarmvred eller har drabbats av någon slags explosiv cancerart som blossar upp kvällstid så tror jag att det handlar om vanliga bebisbekymmer. Maten kommer för snabbt, maten kommer för långsamt, det knorrar i magen, hon måste rapa, hon är hungrig och blir inte mätt fort nog, hon är trött och orkar inte äta. Men visst, hon är väldigt missnöjd och kommer dessutom inte till ro vid bröstet. Ibland är det som om hon tror att hon måste springa en maraton för att bli mätt. Hon är helt rabiat och gör allt annat än äter, trots att brösten står fullkomligt som fontäner mitt framför näsan på henne.

Ja, ja. Hon lär väl sig. Det måste hon göra. Så här kan vi ju inte hålla på. Men jag ska inte bara klaga, jag är ändå glad för det mesta. Jag kan ÄNTLIGEN vara hemma och kan vara mer med Alvin - förövrigt världens mjukaste och finaste storebror - och som grädde på moset fick jag igår ÄNTLIGEN tvättat våra fönster. Och livet ter sig genast mycket klarare.