Ett säger jag er: Det finns inget som piggar upp så som lite gammal hederlig rullstolsbasket!

Åh, att få rulla fram med sina friska ben bekvämt vilande under sig samtidigt som händerna arbetar så frenetiskt mot drivhjulen att blåsor bubblar fram. Bollen viner genom luften och trängseln under bollkorgen är så tät att rullstolshjul och fotplattor hakar in i varandra. Förvirringen är stundtals total och flickors skrik ljuder i osannolikt höga oktaver när det vita laget kammar hem ännu en tvåpoängare.

Jag har haft sjukhusfri dag och ägnat den åt att vara på möhippa. Det vita laget var mitt och vi vann. Även om jag så klart är oerhört tacksam över att slippa handikapp så måste jag säga att den som är rullstolsburen har möjlighet att ägna sig åt en otroligt rolig sport. Det var längesedan jag skrattade så mycket. Fast det säger väl å andra sidan inte så mycket.

Att komma in till en myllrande storstad kändes i det närmaste surrealistiskt. Och att träffa vänner och bekanta utanför det egna hemmet kändes minst sagt ovant. Men det var roligt och avkopplande, så sjukhusolikt som det kan bli och precis vad jag behövde för att få ny kraft.

Fredric var med Signe och Alvin nyttjade inte bara en, utan två barnvakter under dagen och kvällen. Med lite pusslande och ett stort mått hjälpsamhet från nära och kära så går det...