Jag hatar alla och snart hatar alla mig. Ingen fördragsamhet finns kvar i mig. Inget tålamod. Ingen tolerans. Den här miljön och kravet på att dela varje kvadratmillimeter av sitt liv med främlingar är så obeskrivligt tärande.

Idag fick vi besked om att en ny odling av tarmbakterier hos Signe visat att hon inte längre är bärare av den baskelusk som satt stopp för våra möjligheter att röra oss fritt på avdelningen. Den smitta som har gjort att vi varit tvungna att avnjuta vår mikrovärmda mat och kilometerlånga rader av smörgåsar sittandes på sängkanten i det deprimerande familjerummet. Den bacill som hindrat mig från att på egen hand fixa med Signes mat utan gjort mig tvungen att hela tiden involvera personal i allt jag gör.

Man kan ju tro att jag blev glad av beskedet, det var åtminstone det som ansiktsdragen hos läkaren och sköterskan som gav beskedet utstrålade, att de kom med ett glädjebud. Synd för dem då att det inte finns någon glädje kvar i den här kroppen, den bekräftelsen får de gå och leta efter någon annanstans. Jag blev bara irriterad. Irriterad på att de inte bemödat sig att ta testet tidigare. Att de avvaktat i nästan två månader medan vi har levt som resande och flyktingar. Visst, det kändes bra att kunna packa ur maten från vårt rum och ställa in det i ett riktigt kök, men den tillfredställelsen grumlades snart av mitt förgiftade sinne. I köket satt ett annat par och åt sen frukost, precis som jag ämnade göra. Deras bebis låg och sov i baljan bredvid dem. Inte heller här fick jag vara ensam med andra ord. Jag hejade kort och lade in mitt pick och pack i skafferi och kyl. Naturligtvis hade vi tilldelats den mest opraktiska hyllan längst ner vid golvet i skafferiet och kunde man förvänta sig annat än att än att vårt fack i kylen var minst av alla?

Jag gjorde mig en smörgås och satte mig i TV-soffan med en bok och ett glas juice. Paret vid köksbordet förde ett lågmält samtal. Inte tillräckligt lågmält. ”Den där mamman är verkligen osedvanligt ful. Smaskar när hon äter gör hon också. Icas egen müsli äter de. Herregud. Socialen borde komma och hämta den där ungen på stört.” Jag undrar vad de två tyckte om mamman som bredde ut sig i den blå soffan av praktiskt avtorkningsbart fuskskinn. Hon den surmulna, sömnplufsiga med håret på ända, rödsprängda ögon och förmörkat ansikte.

Efter frukosten fortsatte jag ut i korridoren, även det ny mark för mig från och med idag. Dörren till ett av de inre föräldrarummen stod öppen (Vi bor i ett av de yttre.) Genom dörröppningen skvalade dansbandsmusik från en radio. ”Är det några socialen borde besöka så är det väl den där familjen! Usch. Smaklöst.” Bäst att gå tillbaka till vårt rum.

Ensam är stark.

Signe får inte i sig någon mat. Inte på egen hand i alla fall. Hon ligger vid bröstet och suger och kämpar men vågen ger gång på gång samma nedslående beskedet; hon har endast fått i sig några ynka milliliter. Jag har provat att pumpa ur mjölk innan jag lägger till henne så att hon lättare ska kunna dra ur maten. Jag har provat att pumpa ur lite mindre så att inte bröstet ska vara för tomt. Jag har provat att inte pumpa alls så att bröstet ska vara välfyllt. Jag har provat med och utan amningsnapp, jag har provat att sondmata henne lite innan jag ammar och att sonda efter amning. Samma resultat och samma brist på tålamod hos mig.

Som om inte det vore nog, eller kanske på grund av att det är nog nu, så har jag börjat sina. Jag, som tidigare producerat mat till ett helt kvarter med prematurer, droppar nu långsamt ner mindre och mindre mängder med bröstmjölk i flaskorna. Nu när det verkligen gäller, nu när det ska bli ”på riktigt”, då sviker kroppen. Det råd jag fått för att häva den negativa spiralen är att se till att bli glad, utvilad och tillfreds. Detta samtidigt som jag ser till att pumpa var tredje timma, även på natten.

Jag hatar alla och allt.