Igår tog vi bort syrgasgrimman. Signe hade då varit utan syrgas i ett helt dygn och på ett exemplariskt sätt klarat att syresätta sig på egen hand. Nu har det gått två dygn och det ser fortfarande fint ut. Jag vågar inte hoppas fullt ut på att grimman är borta för alltid, men det kan vara så. Åh jag hoppas verkligen att det är så. Om de kommer sättandes med den där plastslangen igen så vet jag inte om jag håller ihop i sömmarna. Då får någon annan komma och ta över, någon som har förståndet i behåll.

Men det tänker vi inte mer på nu, nu är det maten som gäller. Inte min mat då, jag är mätt och nöjd på en stadig korv med mos, utan Signes. Tanken är ju att hon i sin tur ska bli mätt och nöjd på ett stadigt bröst med mjölk. Bröst har vi. Mjölk har vi. Nöjd är hon, men mätt? Nä. Hon är fortfarande nöjd och glad med att bara ligga vid bröstet och slappa, ta några förströdda tag i vårtan, smacka lite, slicka sig om munnen, kanske bajsa en aning, titta på ljuset som sipprar in genom fönstrets persienn och sedan somna med ansiktet begravt i Mina Fina Lena Bröst. (Känner ni henne förresten? Riktigt trevlig tjej. Det finns faktiskt sju personer i Sverige som har Bröst som efternamn. Kuriosa…) Det är med andra ord sondmatning som gäller än. Visst, hon får i sig några milliliter för egen maskin, men inga mängder hon kan leva och växa på, och det är ju det hon ska göra hade jag tänkt. Leva och växa.

Personalen tycker nog att jag är lite otålig och jag får försöka påminna mig själv om att jag inte kan ha så höga krav på lilla Signe. Hon är fortfarande omogen och hjärnan måste få utvecklas tillräckligt för att hon ska kunna koordinera och orka med amning, men hur snusförnuftig kan en utmattad och sur disktrasa till mamma vara? Hur mottaglig kan jag vara för käcka hejarop och vaga försäkringar om att det kommer att gå, bara jag ger det lite mer tid. ”Kan du lova mig det?” vill jag fråga. ”Kan du lova mig att det kommer att gå och kan du i så fall tala om exakt när det kommer att ske? Om inte så håll flabben!” Så säger jag ju naturligtvis inte högt, väluppfostrad och tillbakahållen som jag är, men inom mig så sjuder det.

Igår ringde jag hem. Alvin och Fredric satt och åt mat. Alvin åt bacon, han älskar det. Vi taldes vid lite och han frågade: ”Mamma, vill du komma hem till mig och smaka på bacon? Vill du det?” Den vätska som steg upp i ögonen på mig då var minst lika salt som rökt, rimmad, tunt skivad och stekt grisrumpa.