I slutet av en förlossning, när du gett allt du har och tömt din kropp på all energi den kan uppbära, uthärdat timmar av värk, krampaktigt greppat tag i sängens sidor för att kanalisera bort smärtan genom dem, andats djupt och andats ytligt, svettats rännilar utmed ryggen, låtit ljud från urtiden ljuda upp genom svalget och ut i rummet, är redo att ge upp och känner dig stå inför det faktum att barnet aldrig någonsin kommer att kunna ta sig ut genom förlossningskanalen utan att det är skalpellen som är din enda räddning, då är det dags för det verkliga arbetet. Finalen. Det storslagna slutet som ska ge lön för all möda. Det är dags att krysta, dags att låta dig bäras av de kraftfulla krystvärkarna som river genom din kropp, oavsett om du bett om det eller inte. Det är det mest intensiva skedet av förlossningen då krafter du inte visste fanns inom dig sliter tag i kroppen och pressar ut den sista gnutta ork som finns kvar i den. Barnet ska ut, det ska hem.

Jag krystar. Och ingen kan ta den bördan ifrån mig.

Jag är så obeskrivligt, ofattbart, otroligt trött. Trött så in i märgen. Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag skulle sova, om jag nu hann det, tröttheten sitter liksom inbyggd i mig. Den osar ut ur varje por. Det bästa jag kan göra är att inte känna efter, det finns ingen tid för trötthet för snart kommer vår docka hem. Hur snart vet vi som sagt inte än, men för snart för att vi ska hinna fixa och få ordning tillräckligt.

Om allt hade gått enligt plan så hade jag varit lagom gravidtjock nu och vankat runt de sista veckorna på jobbet efter en stärkande semester. Hemma hade boandet varit i full gång och varje vrå hade skrubbats, frysen hade blivit fylld med färdig mat (vis av erfarenheten från förra småbarnstiden när jag livnärde mig nästan uteslutande på fil, mackor och oändliga mängder fika), små kläder hade tvättats och sorterats, skötbordet hade tagits fram, liksom vaggan och barnvagnen som båda hade bäddats med nytvättade små lakan. Härligt! Men nu då? När jag hinna skrubba, feja och laga mat? Jag är ju på sjukhuset hela dagarna och Fredric har börjat jobba den här veckan så honom kan jag inte heller transformera till en boande höggravid pappa. Det blir till att prioritera helt enkelt.

Jag har gjort en ”att-göra-lista” och hoppas kunna bocka av något litet varje dag. Idag fick jag till exempel jagat iväg Fredric till tippen efter jobbet. Det där skräpet som upptagit allt för stor golvyta i tvättstugan finns det inte plats för längre. Det finns inte heller plats för Signes kläder. Alltså fick Fredric ta Alvin under armen igår och bege sig till Ikea för att under stränga instruktioner och tät telefonkontakt från min sida köpa skåp. Tyvärr fylldes de direkt efter monteringen med en massa andra saker som visst inte heller hade någon plats, så nu får vi köpa ett skåp till. Ingen bock på listan där med andra ord. Vaggan har vi i alla fall grävt fram, bara för att upptäcka att bottenplattan saknas. Den oansenliga spånskivan från 1978 måste ha utrangerats av undertecknad under någon slags städpsykos efter byggtiden då allt som liknade överblivna brädbitar rensades ur huset. En sängplats utan botten känns inte idealt för ett spädbarn så nu kom ytterligare en sak till listan att bocka av. När jag tänker efter så är det faktiskt bara besöket på tippen som genererat en bock. Allt annat är fortfarande ogjort. Men imorgon kanske. Då kanske tiden slår om i någon slags marsiansk tideräkning och ger oss åtta eller tio extra timmar på dygnet. Då ska jag tvätta fönstren. Det vore så härligt att kunna blicka ut över sensommargrönskan utan känslan att någon satt ett flor över fönsterrutan, alternativt att glasögonen är extremt kladdiga. Eller så ska jag ta de där åtta eller tio extra timmarna med mig i sängen för att sova, djupt och drömlöst.