Snart är hon utan sladdar och slangar. Jag känner det på mig. Snart…

Hon är nästan helt utan syrgas nu. Hon har kvar grimman i näsan och behöver lite, lite stöd ibland, men det är så lite att syrgasmätaren knappt kan ställas in på så låg nivå. Syresättnings- och pulsmätaren på foten kommer hon att ha kvar så länge hon behöver extra syre och kanske några dagar ytterligare, men som sagt - det är inte långt kvar nu.

Sedan är det sonden, slangen som går in i näsan och ner i magsäcken. Den ryker först när hon kan äta självständigt. Där är hon inte än men den här veckan har ändå inneburit någon form av litet, litet genombrott. Hon har liksom fattat grejen med det där att äta på mamma, men kan inte riktigt få ihop alla delar än och har inte ork att äta några stora mängder. Förmodligen är det bara några milliliter hon får i sig, och det med stor möda, men det är en början.

Jag vågar inte sätta något datum för hemfärden än men kanske, kanske, kanske vågar vi hoppas på slutet av augusti. Början på september är också okej, det känns också inom räckhåll. Så handlar det alltså om veckor nu, inte månader. Och snart räknar vi dagar, sedan timmar… Sedan är hon sladdlös, mobil och redo att ta med hem.