”Titta mamma! Jag väger kilometer”, utbrast Alvin glatt när han ställde sig på vågen i badrummet ikväll. Ja, han har i sanning blivit en stor pojke. Stor och klok, insiktsfull skulle jag nästan vilja kalla honom. Som när han skulle sova förut och stilla, precis före det att sömnen omfamnade honom, viskade till mig: ”Du är inte ful, du är bara fin”. Hur bra mår inte en sladdermagad, veckryggad mor av att höra sådant? Och ännu bättre blev det när han fortsatte: ”Jag är inte ful heller. Jag är också fin.” Det är något av det mest sanna yttrande som någonsin lämnat en mun för att i ljudvågor färdas genom städ, hammare och hörselsnäcka hos undertecknad. Hoppas att han kan fortsätta känna så för sig själv länge, länge till.

På tal om uppmuntran och självförtroende förresten, jag måste erkänna en sak. Alla hejarrop från läsare här på bloggen och pratet om att jag skulle kunna skriva en bok, det lämnar mig inte oberörd – det har gjort mig till en sporadiskt eller kanske snarare notorisk dagdrömmare. Det är klart att första tanken är ”Nej men sluta, det var det dummaste jag har hört. Inte kan väl jag. Löjligt.” Men så tystar jag Jante en liten stund och låter hjärnan härja fritt. Lite så där som när Bridget Jones låter dagdrömmen löpa amok och på nolltid går från en fundering på att flirta med chefen (Hugh Grant) till ett ståtligt bröllop dem emellan. Jag funderar på hur man egentligen gör. Hur ger man ut en bok? Slår man bara upp någon i familjen Bonnier i telefonkatalogen, ringer upp och meddelar att man har ett manus som de är välkomna att ge ut? Nej, det går inte. Jag är nog inte så bra på att sälja mig själv på det sättet, dessutom avskyr jag telefonförsäljare. Man kanske skickar manuset per brev, eller så är det gammalmodigt. Mail är det så klart som gäller. Fast då fastnar jag väl i någon spamfilter och ligger där och ruttnar tills även elektronisk post har blivit helt ute.

Nej, den delen av drömmen var för besvärlig. Jag hoppar över den. Boken är redan utgiven. Den har blivit en stor succé och sålts i miljoner exemplar. Jag är känd. Fast inte för känd, om ni förstår vad jag menar. Jag är lagom känd och framför allt respekterad för min talang och så klart beundrad för min otroliga karisma och min ödmjukhet. Inbjudningarna till roliga partyn, glammiga invigningar och flärdfulla premiärer tillsammans med innefolket duggar lagom tätt i brevlådan. Äh, förresten jag stryker den delen. Jag har varit på en sådan premiärfest en gång. Det var den tristaste tillställning jag någonsin varit på, stelt och självupptaget och jag kommer ändå inte att ha tid för sådant när Signe kommer hem. Okej, men jag är i alla fall lyckad och lagom känd. Det gäller att jag redan nu börjar förbereda mig för när de ringer från ”På spåret” och vill att jag ska vara med. Jag måste vara förberedd så att jag inte av misstag, bortkollrad av smicker, tackar ja till att medverka. Jag får inte tacka ja, inte under några omständigheter, hur frestad jag än må vara. Tänk att sitta där i dressinen med nödstoppet dinglandes vid huvudet och göra bort sig inför miljontals tittare. Jag vet inte vilket hav som omger Åland (Ålands hav?) eller vem som var USA:s förste president (Ronald Reagan är den förste jag minns att jag såg på TV, men jag har hört att världen fanns även före min födelse, så det är nog inte rätt svar.)

Men hur gör jag då med ”Så ska det låta”? Ska jag tacka ja eller är det klokast att avböja även där? Jag älskar ju att sjunga, men är värdelös på texter. Jag är förresten värdelös på populärmusik överhuvudtaget, inbiten P1-lyssnare som jag är. Vi skulle spela Singstar för ett tag sedan och jag kunde i stort sett inte en enda låt på alla de skivor som Playstation-ägarna hade att komma med. Några refränger att nynna med i på sin höjd, men i övrigt var det helt blankt i huvudet när det gällde låtar gjorda efter 1990. Jag tjöt av förtjusning när jag äntligen hittade en skiva med några gamla Whitney Houston-hits som jag kunde riva av. Okej, jag kanske ska skippa Settman och det högblanka golvet. Sångprogrammen känns ändå inte så viktiga, den stora knäckfrågan måste ändå vara ”Sommar i P1”. Där gäller det inte huruvida jag ska tacka ja till att prata eller inte, det svaret är självskrivet efter alla år av troget lyssnande på Sveriges i särklass bästa radiokanal. Frågan är snarare om jag som alla andra måste spela något med Jussi Björling för att, som alla andra, verka mer finkulturell än jag egentligen är. Det tål att tänkas på. Men först kanske jag ska ta reda på det där om hur man egentligen gör när man ger ut en bok. Det känns liksom som en förutsättning för allt det andra. Fast jag vet inte, kanske är det ändå bäst att det får förbli något som bubblar på dagdrömsnivå och aldrig omsätts i verklighet. Tänk bara på hur det gick för Bridget Jones…