Jag är kär. Så ofattbart, ohämmat, otroligt förälskad. Jag älskar doften, den silkeslena huden, det knorrande lätet och de perfekta dragen hos min dotter. Min dotter. Mitt andra barn. Det börjar sjunka in nu. Signe blir mer och mer en del av mig. Hon bygger ut, bygger till och bygger om det bo hon rett för sig i mitt hjärta. Som de flesta andra som blir föräldrar på nytt förundras jag över att det finns plats. Att det inte redan var fullbelagt i där inne av kärleken till mitt första barn. Men så fungerar det väl med kärlek - den tar den plats den behöver och ju mer man älskar desto större blir hjärterummet. Det är en underbar och svindlande känsla och samtidigt så tärande. Jag förtärs av längtan. Jag är här och hon är där. Eller så är jag hos henne men bara som en gäst, en främling bland alla blåklädda sköterskor, sladdar, slangar, läkare och monitorer. Det är inte en sådan vardag man vill dela med den man älskar, en vardag där man hela tiden finns i blickfånget hos andra. Antingen direkt genom att det finns vårdpersonal i rummet eller indirekt genom att personalen ser Signes status på övervakningsskärmen utanför vårdsalen. Om syresättning eller puls inte är till belåtenhet så får vi genast sällskap tätt inpå oss.

Jag menar inte att klaga på personalen. De är rara och snälla och fina och gör bara sitt jobb och… Ja, de är bra helt enkelt, men jag är så urbota trött på att ha folk omkring mig hela tiden. Jag har legat på sjukhus till och från sedan i mars och har nu tömt kontot för att vara trevlig, ta hänsyn, anpassa mig, skärpa mig och bete mig i andras ovälkomna sällskap. Jag vill inte mer. Jag vill bara vara hemma. Omge mig med människor som jag själv valt att omge mig med. Och så vill jag vara mamman i huset. Som det är nu har jag istället fått 58 extramammor på köpet när jag fick Signe. Alla andra vet bättre, kan mera och har bättre koll än jag. Nu ska jag inte dra alla över en kam. Vissa är mer taktfulla och andra mindre, men visst är det så att jag till exempel fått inte bara en, utan flera kommentarer kring att det kanske inte är så lämpligt att jag ibland går barfota inne på avdelningen – jag blir ju smutsig och så kan det finnas vassa saker på golvet. Herregud! Jag är 32 år, jag kan själv avgöra lämpligheten i att gå utan skor inomhus. Jag kommer dessutom inte att gå in och mata Signe med fötterna eller smeka henne över kinden med stortån. (Hur hade jag förresten gjort om jag saknat armar? Hade jag tvättat och spritat fötterna tvåhundra gånger om dagen då, som jag nu gör med händerna. Eller kanske munnen, fast det kanske inte hade varit så lämpligt. Jag blev stoppad av polisen för nykterhetskontroll häromdagen. Hur hade det gått om jag saknat armar, vårdat Signe med munnen och rengjort den med 70-procentig sprit. Tål att tänkas på...)

Häromdagen när jag satt med Signe vid bröstet samtidigt som jag sondmatade henne så kom sköterskan för dagen på att det jag dags att tvätta salens golv. Sagt och gjort – fram med spann och svabb och sätt igång. Ordning och reda, pengar på fredag. Här jobbas det intensivt trots att de båda barn jag är satt att ta hand om idag finns tryggt omhändertagna hos sina föräldrar. (Signe låg hos mig och hennes lilla rumskamrat var ute på promenad med sin pappa.) Torka, svabba, vrida ur… In med svabben under min fåtölj, undan med det lilla bordet bredvid. Smack så åkte svabben in i min fotpall, dunk och slammer, här ska det bli rent. Jag satt stoisk på min tron och vägrade vara medgörlig och lyfta på fötterna. Ett tag gick elaka tankar genom mitt huvud som att sköterskan måste vara rent dum i huvudet. Hur akut var tvagningen egentligen? Vad var viktigast i hennes arbete där och så? Att ge utrymme för mig och Signe att lära känna varandra på tu man hand eller att torka golv? Jag var stoisk, men feg. Jag orkade inte säga ifrån. Jag var för ynklig för att be henne sluta upp med det hon höll på med. Det fanns ingen energi för att fundera över hur jag då skulle uppfattas framgent, ”hon där inne på femman är verkligen en riktig surkart”. Vi är så beroende av andras välvilja och vill inte att något ska haka upp sig. Bättre då att stilla tiga. Ah, det kanske inte är bättre, men jag gjorde det ändå.

Eller som (nu när jag ändå har kommit in i klagosången så är det väl lika bra att sjunga den till slut) när jag tagit Signe från sängens värme till min famn i fåtöljen. Jag höll på att sätta mig till rätta med sladdar hit och dit, filtar och fotpall. Jag såg då att övervakningsskärmen var vinklad så att jag inte kunde se siffrorna på den. När jag sitter med Signe vill jag gärna kunna hålla koll på hur hon syresätter sig så att jag kan hjälpa henne snabbt när hon börjar dala. Jag bad därför sköterskan att flytta skärmen så att jag kunde se bättre. ”Nja, egentligen ska du inte behöva titta på den”, sa hon. ”Det är ju inte din uppgift att se till att hon mår bra utan det är vår uppgift”. Där kom den. Bam! Stämpel i pannan. ”Omyndig förälder.” Det är visst min uppgift att se till att mitt barn mår bra! Så långt jag kan ska jag anstränga mig för att hon ska må gott. Visst finns det i nuläget mycket jag inte kan göra för henne. Jag får delegera större delar av omvårdnaden till sjukvårdande personal, men det gör inte mig till någon slags bifigur. Sköterskor kommer och går – mammor består.

Eller gör vi det? Det är en annan sak som sedan Signes ankomst börjat uppta mitt sinne på ett sätt som det aldrig gjort förut. Eller, det började nog redan när jag blev sjuk i mars. Jag har blivit rädd, ibland skräckslagen. Tänk om jag blir sjuk igen. Tänk om jag dör. Tänk om Fredric dör. Tänk om min mamma dör, eller pappa. Tänk om något av barnen… Nej, inte tänka på det. Men tänk om jag blir sjuk, svårt sjuk. Hur blir det för barnen då? Tänk om Fredric är med om en trafikolycka. Tänk om Fredric och Alvin åker i bilen och blir påkörda. Tänk om jag och Fredric blir påkörda. Tänk om vi dör där på vägen, båda två. Vi borde resa i skilda bilar, sprida riskerna liksom. Två små föräldralösa barn, det är vad vi skulle lämna efter oss om olyckan är framme. Vem skulle ta hand om dem? Hur skulle de klara sig? Mammor dör hela tiden, pappor med och barn. De dör, blir sjuka, förolyckas. Familjer haltar vidare stympade. Jag kör försiktigare, tänker att jag borde äta nyttigare och motionera mer, men helst av allt vill jag ha garantier. Garantier för att jag ska få fortsätta leva och ha hälsan, garantier för att mina barn, min man och min familj ska få göra det samma. Jag vill leva, inte dö. Låt mig leva.

Usch, nu låter det som om allt är skit. Det är orättvist av mig att framställa det så. Vi mår ju efter omständigheterna bra, även om perspektiven har förändrats. Signe växer och frodas och hemresan känns allt mer inom räckhåll. Hon har en sådan livskraft inom sig den ungen! Nu har hon passerat tvåkilosgränsen och är en riktig tjockis i miniformat. När jag kommer in till henne känner jag mig glad. Visst kryddas glädjen av en massa andra känslor, bra och dåliga, men mest känner jag mig ändå glad. Idag satt jag blundande och snusade på hennes huvud. Berusad av bebisdoften for tankar på ännu fler barn genom huvudet på mig. ”Bebis - det är ju så ljuvligt, vem kan få nog?” Men nej, stopp! Inga fler, inte mer. Jag har gjort mitt på barnfödarfronten. Jag utsätter mig aldrig för risken att behöva återuppleva det här. Detta är sista bebistiden för mig och nu får jag göra det bästa och mesta av den. Det ska nog inte vara några problem, jag har ju fått världen bästa och mesta Signe att göra det med!