Smurfarna är på väg till Gargamels borg. De tar sig fram till fots. Gammelsmurfen, med sin karakteristiskt röda klädsel, går i täten. Bakom honom går en hel drös med blå smurfar, iklädda obligatoriskt vita byxor och vit mössa. Det är en bra bit att vandra till borgen men efter bara en stunds promenad frågar Diktarsmurf ”Är det långt kvar Gammelsmurf?” ”Inte långt kvar!” svarar gamlingen, käckt och glatt. De struttar vidare genom skogen. Efter nästa krök frågar Latsmurf klagande ”Är det långt kvar nu Gammelsmurf?” ”Inte långt kvar!” ljuder den gladlynta responsen. Den blå skaran vandrar vidare, korsar en å varpå Klensmurf flåsande klämmer fram ”Är det mycket långt kvar nu?” ”Nej, inte långt kvar!” säger Gammelsmurf fryntligt genom det vita skägget. Gruppen marscherar vidare, kanske något mindre raskt nu och efter bara en kort stund frågar Spegelsmurf, utan att ta blicken från sin egen nuna ”Är det lååångt kvar Gammelsmurf?” ”Inte långt kvar!” genljuder svaret i vänlig ton. Upp för en backe och över en äng, sedan avbryter Visselsmurf sin pågående melodi för att i moll brista ut ”Ååååhh är det lååångt kvar nu Gammelsmurf?” ”Inte långt kvar!” svarar byäldsten lika hurtigt som en norrman på tur. De går vidare in i skogen. På andra sidan bor Gargamel. Smurfkonvojen börjar närma sig sitt mål. Smurfarna trampar framåt i en blå rad. Fixarsmurf börjar sacka och säger i gnällig ton ”Är det mycket långt kvar nu Gammelsmurf?” ”JAAAA DET ÄR DET!” snäser Gammelsmurfen grinigt.

Jag är Gammelsmurf. Mitt tålamod börjar tryta. Det där med att hålla modet uppe är inte min sport just nu. Jag börjar bli otålig och har ingen energi kvar till att vara trevlig och ta hänsyn och ge mig till tåls och vänta på min tur och annat sådant tjafs. Kanske är det ljuset i tunneln som gör det. För nu börjar vi se det, ljuset. Hemresan. Men än är det så svagt så svagt. Tunnelns mynning ligger fortfarande långt bort och tycks närma sig i så otroligt långsam takt. Ni vet som när man har en lång raksträcka framför sig. Aldrig känns vägen så lång som då.

För tillfället känns inte läget akut på något sätt. Det känns som en raksträcka. Signe har fått sin sista dos av den antibiotikakur som sattes in för att få bukt med varansamlingen i foten. Hon verkar inte ha ont längre och äter, sover och bajsar mest. Ja, mest bajsar hon. Gult, syrligt doftande bebisbajs i mängder. Trots det så går hon upp i vikt på ett fantastiskt sätt. Hela 1745 gram vägde hon ikväll. Skönt att allt rullar på. Skönt att inget är akut. Skönt och frustrerande. I turbulensen glömmer man att tänka på hur långt det är kvar innan vi kan åka hem. I stiltjen blir det svårt att tänka på något annat. Är det långt kvar? Jaaa det är det! Förmodligen lika lång tid som vi redan spenderat på sjukhuset. Suck och stön och stånk.

Lilla S växer som sagt. Dubbelhakan och de gosigt puffiga bebiskinderna är ett faktum. Det är ju bra, men hur rund hon än blir så är det inte det som gör att vi kan ta med henne hem. Hon kan bli en sumobrottare och ändå vara kvar på sjukhuset. För att få lämna det måste hon ett; andas utan hjälp, två; äta själv. Ja, hon ska så klart inte äta på egen hand med kniv och gaffel, men hon måste kunna få i sig mat genom munnen, antingen ur ett bröst eller ur en nappflaska.

Om vi ser till ettan, andningen, så går det långsamt framåt. Hon har kvar näsgrimman och får extra syrgas i den. Det är inga stora mängder hon behöver, men det är ändå en bit kvar innan hon kan klara sig utan stöd. Hon har svårt att syresätta sig fullt ut och dessutom glömmer hon fortfarande bort att andas med jämna mellanrum. Det är svårt att säga om det är mer eller mindre ofta som andningen glöms bort, men det känns hur som helst segt att komma framåt.

Tvåan, maten. Där har vi den riktiga stötestenen. Just för tillfället känns det helt orimligt att hon ska kunna lära sig koordinera att suga ut mat och sedan svälja den och dessutom andas på det. Visst, hon kan försöka i korta episoder men blir helt slut efteråt. För det mesta så ligger hon bara vid bröstet, slickar och smakar lite på mjölken, myser, gosar in hela ansiktet i bröstet och somnar med vårtan i munnen. Det är ju fint så, men det känns inte som om det tar oss närmare målet; att komma hem. Jag vill bara komma hem.

Ah, jag kanske inte är Gammelsmurf när allt kommer omkring, han var ju i alla fall käck och glad i början av resan. Jag kanske bara är Gnällsmurf.