Jag kan inte samla tankarna för att skriva något vettigt ikväll. Jag är för orolig. Oron maler och maler i huvudet på mig och jag kan inte tänka en tanke från början till slut. Jag är orolig för något så banalt som halsont. Det gör ont när jag sväljer och misstanken om en halsinfektion håller på att göra mig galen. Jag har väl svalt ett par hundra gånger utöver det normala ikväll för att riktigt kunna känna efter hur ont det egentligen gör. Man kan säga att det varierar mellan inte ont alls till ganska ont, fast inte jätteont, men ändå kännbart, för att vara precis. Utöver att svälja saliv så har jag nästan svalt en liten grön ficklampa i min kamp för att kunna se hur det ser ut i nere svalget. Ju mer jag tittar desto fler vita prickar eller fläckar tycker jag mig se. Nu har jag ju dålig koll på hur halsmandlar ser ut i vanliga fall, men mina ser nog lite sjuka ut, tror jag i alla fall. Resten av mig känns inte alls sjuk. Jag har ingen feber och är inte hängig eller onormalt trött eller snuvig eller hostig. Men man kan visst ha en halsinfektion ändå. Det sa sköterskan på sjukvårdsrådgivningen. I övrigt tyckte hon att jag skulle prata med personalen på neonatalavdelningen där Signe vårdas och rådgöra med dem. Sköterskan på neo tyckte i sin tur att jag skulle avvakta tills imorgon och om jag känner mig dålig då ta kontakt med jourcentralen. Den central jag tillhör öppnar klockan tio imorgon och jag är förberedd. Numret står skrivet på en lapp bredvid telefonen.

Om jag har smittat Signe så dör jag. Eller ja, det lär ju bli svårt att bevisa precis vem som överfört bacillerna till hennes lilla kropp, men bara misstanken om att jag kan ha gjort det kommer att förgöra mig. Nattsköterskan som jag pratade med ikväll berättade att de just fått svar från en rutinprovtagning och att den i alla fall visade negativt när det gäller infektioner. Så långt allt väl, men det är ju några dagars inkubationstid för halsinfektioner. För halsfluss till exempel är det två till fyra dagar. Jag har googlat… På nätet finns som bekant information i överflöd. Jag har läst sakliga upplysningar från diverse landsting samt skärskådat detaljerade bilder på okända människors infekterade svalg. Mitt dito ser tack och lov inte så groteskt ut. Herregud! De har ju mögel och mossa i hela halsen!

Om jag har en infektion så får jag inte träffa Signe. Jag får hålla mig hemma. Inte se henne, inte känna doften av henne. Telefonsamtal med sköterskor blir min enda kontakt med min lilla fina bebis och det enda som påminner min kropp om henne blir den förbannade bröstpumpen. Så vill jag inte ha det. Men samtidigt är det så klart inte något alternativ att utsätta henne för risk. En förkylning för henne är väl i stora drag vad böldpest är för mig. Hennes immunförsvar är lika ynkligt som resten av hennes kropp och hon har inte mycket att sätta emot om ondskefulla bakterier vill invadera hela hennes väsen. Nu är hon tack och lov minutiöst kontrollerad. Vid minsta tecken på infektion tar de prover och är de positiva så sätts antibiotika in omedelbart. Men tänk om inte antibiotikan verkar. Ja, då provar de väl en annan sort, men tänk om inte den heller fungerar…

Alltså, i vanliga fall är jag inte en särskilt ängslig person. Jag är inte en sådan som oroar mig en massa. Jag gråter inte heller. Men nu… Inget är sig likt, inte jag, inte världen.

Jag har min dotter i en plastficka. Hon ligger i min väska, redo att visas upp för den som är intresserad. I plastfickan ligger ett foto på Signe, ett avtryck från hennes lilla fot, en prematurnapp och en blöja, storlek XXXS. Det är allt jag har att visa. Den äkta varan ligger i en kuvös på en vårdavdelning dit endast föräldrar, syskon och sjukhuspersonal har tillträde. Igår fick mina föräldrar, Signes mormor och morfar, på nåder komma in och titta på henne under en kort stund. Med tanke på att vårdtiden kommer att blir så extremt lång tyckte läkare och sköterskor att det var rimligt att någon mer än jag och Fredric fick se henne. Det blir så otroligt märkligt att inte kunna dela upplevelsen av henne med några andra än med varandra.

Mamma och pappa fick komma in när Signe låg ute hos mig och de var sedan med när vi lyfte in henne i kuvösen igen, bytte blöja och bäddade om henne. Det var inte lång tid de fick se henne, en kvart kanske, och även de ynka minuterna kändes stulna på något sätt. Vi var tillsagda att försöka hålla låg profil eftersom besöket var ett undantag från reglerna. ”Det fungerar inte om alla…” Jag förstår tanken med att minimera antalet personer som rör sig på avdelningen. Ju färre som kommer i kontakt med barnen desto mindre risk för smitta. Det är ingen svår logik, men det gör ändå inte vår situation enklare. Det känns så futtigt att bara berätta om henne, att visa en bild, en napp, ett fotavtryck och en blöja. Jag vill så klart visa upp henne, kanske inte för hela världen, men i alla fall för de närmaste. Jag vill att de ska få se hur fin hon är, känna hur mjuk hon är, le åt hur små ljusa fjun bildar en virvel, en Vintergata, mellan hennes skulderblad. När hon väl blir tillgänglig för världen utanför sjukhuset kommer hon att ha dubblerat sin vikt, kommer då några andra än vi att förstå hur hon såg ut när hon först kom till oss?

Kanske håller jag på att bli övermodig. Jag önskar mig lyx när jag bara borde vara glad att mitt barn lever och mår bra. Tids nog så kommer hon att lämna plastfickan för att i egen hög person charma skiten ur alla och en var.

Så var jag hemma igen, efter 33 timmar på sjukhuset, varav sju tillbringades med Signe på bröstet. Fina grejer det och lite svåra eftersom jag blir helt fast. Alla slangar och sladdar gör att man omöjligt kan röra sig och det gäller med andra ord att vara förberedd innan man sätter sig. Toabesök måste vara avklarade, min mat måste vara intagen och Signes måste vara uttagen. Dessutom måste jag ladda upp med något ät- och drickbart inom räckhåll från den ställbara fåtölj jag ska tillbringa tiden i. Allt mjölkproducerande gör mig galet hungrig. Jag är som en bottenlös brunn att stoppa mat, godis, glass och dricka i, vilket rimmar illa med det faktum att jag nästan inte har någon tid för att äta. Idag fick jag slinka in på apoteket och köpa måltidsersättningar i form av små bars med chokladsmak. Två bitar ska visst motsvara ett fullvärdigt mål mat. Känns lite märkligt att tugga i sig två godisbitar och säga att man ätit middag, men i nuläget så får det fungera som en nödlösning.

Hon fortsätter att hålla måttet, vår lilla flicka, och nu börjar vi kunna lämna sjukhuset utan att känna allt för stor oro. Personalen känns trygg, Signe känns trygg och då känner vi oss trygga. Jag ringer alltid och kollar läget innan jag lägger mig och när jag gått upp på morgonen. Hittills har beskeden varit desamma vid alla samtal. ”Det går så bra så. Hon är stabil.” Det känns fantastiskt, men det är ändå inte tillräckligt för att jag helt ska våga slappna av. Hon är ändå så skör. Livet är så skört. En liten infektion och situationen kan se helt annorlunda ut. Men, som sagt; lev i nuet! Var glad åt din flicka! Och det är jag…

Häromdagen när vi var på väg ut från avdelningen för att åka hem så hörde vi bakom oss att det var ett annat föräldrapar som också skulle bege sig. De sa hej då till sköterskorna som svarade ”Ja ha, så ni åker hem nu. Hej då på er.” Pappan svarade att, ja, de skulle åka nu. De skulle hämta sin son på dagis. Jag log lite för mig själv och tänkte att vi i alla fall inte var ensamma om att känna något slags krav på att rättfärdiga vår avfärd. ”Ja, jag lämnar mitt ena barn, men jag åker till mitt andra. Jag är ingen dålig förälder. Jag har skäl att lämna.” För hur är man en bra förälder till ett nyfött barn som ligger på sjukhus 24 timmar om dygnet? Att vara en bra förälder, en mamma i mitt fall, till ett nyfött barn som man fått med sig hem och har fullt ansvar för känns inte så komplicerat. Man tillbringar alla dyngets timmar tillsammans och gör så gott man kan när det gäller att tolka den nya lilla bekantskapens tecken och budskap. ”Är det mat hon vill ha eller är hon trött? Har hon ont i magen eller vill hon bara ha lite närhet?” Man tolkar och levererar det man tror efterfrågas. Ibland lyckas det bra, ibland mindre bra, men man gör i alla fall så gott man kan. Mer kan väl ingen kräva. Mor och barn lever den första tiden i någon slags symbios och lär långsamt känna varandra, timme efter timme, dygnet runt. Inte mycket att fundera över, varken för den som är förälder eller för omgivningen. Mor och barn hänger ihop – end of story. Men hur blir det då med ett barn som Signe? Sitter en god mor vakt vid kuvösen timme ut och timme in dygnet runt? Får man lämna sitt barn och lita på att landstingsanställd personal kan sörja för hennes väl och ve den tid man är frånvarande? Och om man nu lämnar henne får man ha roligt då? Får man skratta och tänka på annat eller bör tankarna alltid vara fästa vid den lilla kroppen som ligger kvar ensam i en kuvös, fem och en halv mil bort? Nu har vi ett äldre barn som också behöver närvarande föräldrar. Hur mycket är det rimligt att han ska få försaka? Kan jag vara borta dagar i sträck från honom eller är det helst bara några timmar som gäller? Och är han förresten alls ett giltigt skäl att vara borta från Signe? Vem behöver mig bäst?

Det är väl bara till att acceptera att det dåliga samvetet kommer att vara en ständig följeslagare den närmaste tiden. Var jag än befinner mig så kommer en känsla av svek mot något av mina barn att vandra med mig. Sedan kan den känslan vara hur obefogad och orimlig som helst, det gör ingen skillnad.

Jag märker hur jag på ett underligt sätt prövar mina val genom att försöka se dem genom andras ögon. ”Vad tycker grannarna om att jag står här och hänger tvätt? De kanske tycker att jag borde vara hos Signe.” "Om jag möter någon jag känner här inne på ICA, undrar de då varför jag inte är på sjukhuset?" Eller som pappan på avdelningen ”Vad tycker sköterskorna om att jag åker härifrån? De kanske tycker att jag borde stanna hos mitt lilla barn. Men vad händer om jag lyfter fram det faktum att jag har ett barn till att ta hand om? Tycker de annorlunda då?” Att mäta sig mot andras tyckande och tänkande på det viset är naturligtvis helt orimligt, men i brist på färdiga normer och modeller för hur man är en bra förälder till en bebis som man egentligen skulle ha haft i magen fortfarande, så prövar man sig fram.

För tillfället så grubblar jag över valet att vara hemma med Alvin eller att åka till Signe imorgon. Det lutar åt att vara hemma med min grabb. Fredric ska jobba på dagen och jag och Alvin har möjlighet att bara få rå om varandra, något som vi inte kunnat sedan slutet på maj. Signe är stabil och jag har just tillbringat en massa timmar hos henne. Det borde vara okej att stanna hemma från sjukhuset en dag. Eller? Ah! Skit samma! Hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak. Hur jag än väljer så väljer jag fel, eller rätt, eller både och. Sedan kan alla tycka och tänka vad de vill. Jag gör så gott jag kan och mer kan väl ingen kräva.

Jag vågar knappt säga det men, peppar, peppar, ta i trä, inga nycklar på bordet och gå framför stegen; idag var en ännu bättre Signe-dag än igår. Inte ett enda larm de timmar vi var hos henne. Inte ett enda. Jag vågade knappt tro att det var sant när jag satt där i fulla tre timmar med henne på bröstet utan att lugnet stördes eller ångesten fyllde rummet.  Det var bara helt ljuvligt. Inget annat. Bara njutning och så förundran så klart. Förundran över att ett så litet liv kan vara så stort. Att hon kan ha så mycket vilja i kroppen och att hon trots sin litenhet kan förmedla den viljan vidare.

Hon klarar inte att vända på sig eller att vrida huvudet från en sida till en annan när hon ligger hopkrupen hos mig, men det betyder inte att hon blir liggande i en och samma ställning timme in och timme ut. Med små gnyenden och buffanden pockar hon på uppmärksamhet och om hon inte får gehör spjärnar hon helt enkelt med sina tunna små ben så att den blöjklädda ändan ställs rakt upp mot taket. Jag fattar grejen, vänder försiktigt på hennes huvud, förhoppningsvis utan att trassla till för många sladdar och slangar på vägen, och hon blir nöjd igen. Och den ungen är rent teoretiskt inte ens född än! Hon är inte redo att möta världen förrän om si så där tolv veckor. Allt hon borde klara av är att ligga i en vattenfylld mage och bara växa och mogna. Inte andas, inte äta, inte bajsa, inte skrika. Ändå lyckas hon inte bara överleva här ute, utan även styra och ställa så att världen passar henne bättre. Hur går det ihop?

På tal om att styra och ställa förresten. Anslaget på dörren till sjukhustoaletten: ”Rökning förbjuden. Tänk på brandrisken.” Okej att de vill reglera vad man gör inom området, men att de även vill styra vad man tänker på känns faktiskt lite magstarkt. Jag har på pin kiv tänkt på allt annat än brandrisken hela dagen idag. Än verkar ingen ha upptäckt mitt övertramp. Jag vet ju inte riktigt hur kontrollsystemet ser ut, men jag provar väl imorgon igen så får vi se om något händer. Imorgon har jag gott om tid att testa. Jag ska vara där under hela dagen och sedan sova kvar i vårt mysiga vårdrum på nedre botten. Jag måste finnas tillgänglig ett helt dygn och under det lämna prov på min bröstmjölk. Den ska iväg på analys för att säkerställa att Signe får i sig allt det hon behöver. Det känns som om det börjar nu, tusenbitarspusslet:

Tisdag: F och L till S. A till dagis. L stannar kvar hos S. F hämtar A, lämnar honom sedan till mormor och morfar. A sover kvar hos dem. F sover hemma. L sover på sjukhuset.

Onsdag: L hos S. F till jobbet. A hos mormor och morfar, åker senare till dagis. F hämtar A. F och A hämtar L hos S. Alla utom S sover hemma.

Torsdag: F till jobbet. L kör A till dagis, kör sedan till S. F hämtar A. L åker hem. Alla utom S sover hemma.

Ja, och så kommer det väl att rulla på fram till september. Att fylla i blanketterna till Försäkringskassan för att få rätt ersättning lär bli en utmaning. (Inga kommentarer på det tack, alla ni som känner mig.)

Äntligen en riktigt bra välSignad dag! Jag har inte gråtit en enda gång idag. Visst, ögonen fick väl lite extra glans när jag kramade om en fin vän som jag inte sett sedan innan jag blev tvåbarnsmamma, men värre än så har det inte varit. Och det är inte så att tårkällan sinat, även om man skulle kunna tro det efter den senaste tidens ymniga flöde, utan det har helt enkelt inte funnits anledning att gråta. Vår lilla skruttunge har skött sig exemplariskt hela dagen. Larmandet från övervakningsapparaturen har varit minimalt. De få pling som den gett ifrån sig har både jag och Signe kunnat hantera utan större problem. Dessutom har lilla Pippi-Lotta visat gott om prov på sin envishet och sitt bestämda humör, vilket så klart gör en likasinnad mor mycket stolt. Hon säger ifrån med en litet, litet skrik som är som ljuv musik i mina öron och visar tydligt med sin sega lilla kropp vad hon gillar och inte gillar. Det bådar gott! (Säger jag nu, återkom om si så där sexton år så får vi se vad jag säger då.)

Övriga uppgifter i mitt värv som mor, utöver att vara känguru, har även de börjat rulla på. Jag tänker då främst på min uppgift som mjölkko. Jag producerar mat som till trillingar och min kropp verkar acceptera det mekaniska skimmer som ligger över hela processen. Min lekamen reagerar på bröstpumpar i alla nyanser av bröstmjölksgult på samma sätt som andra nyblivna mödrakroppar reagerar på dibarn. Det är ju bra, men åh vad jag LÄNGTAR efter att kunna hålla mitt lilla barn vid barmen istället för en sugkopp med flaska. Tyvärr lär det dröja si så där sex veckor innan den drömmen blir verklighet och fram till dess är det bara att härda ut och hoppas att jag fortsätter gå igång på den där plastpumpen. Min ansträngning verkar i alla fall ge resultat. Vid kvällens samtal med sköterskan fick vi veta att lilla S nu gått upp i vikt med besked. Hon väger hela 1034 gram och har därmed gått förbi sin födelsevikt. Härligt! När vi en dag får hem henne så borde hon väga strax över två kilo. Den dagen… Då blir det fest. Det kanske får blir hennes andra födelsedag. Jag kan inte låta bli att tänka att dagen då hon kommer hem, den dagen blir jag tvåbarnsmamma på riktigt. Dagen utan sladdar och slangar och apparater och sköterskor och läkare och sjukhus. Då blir det fest.

Hon kom fram utan missöden och verkar ha klarat flytten bra. Just nu ligger hon ensam i ett rum med en alldeles egen sköterska som tar hand om bara henne. Så lyxigt kommer vi inte att ha det någon längre tid utan det är faktiskt så att vi är satta i karantän. Alla barn som kommer från andra sjukhus, och deras föräldrar, hålls isolerade tills man fått svar på om de bär med sig några snuskiga smittor eller inte. Jag och Fredric får inte använda toaletter eller kök på avdelningen utan är hänvisade till faciliteter som ligger en halv kilometer bort i huset. Det gäller med andra ord att planera i tid för både inkomster och utgifter.

Vi har fått ett rum som vi kan sova i, men jag måste säga att hela arrangemanget känns smått surrealistiskt. De har fullbelagt i de rum som föräldrar till barn på neonatalavdelningen normalt använder. Som en provisorisk lösning låter de istället föräldrar bo i vårdsalar på en avdelning som är stängd under sommaren. (Det är den som ligger en halv kilometer bort.) Jag spenderade alltså den första natten i vårt nya pseudohem i en sjukhussäng (igen), i ett rum där det i vanliga fall vårdas ett svårt sjukt äldre barn. Hela avdelningen är som sagt stängd och därmed nedsläckt och helt ödslig. Jag tror att mysighetsfaktorn bäst beskrivs i det faktum att jag innan jag gick och lade mig kilade fast dörren från insidan så att ingen skulle kunna ta sig in. Om jag skriker så finns det ingen som hör mig. Så känns det i alla fall, men enligt personalen så bor det fler föräldrar där nere. Det är väl bara det att jag inte sett dem i mörkret.

När det gäller lilla S så är hon som sagt stabil, trots att en transport är en stor ansträngning för ett barn i hennes storlek. ”Hon mår bra.” Så säger de, men jag måste säga att det där begreppet ”bra” bara blir mer och mer relativt. Hur mycket de än informerar mig om alla de underligheter som är ”väntade” och ”naturliga” och ”normala” för barn födda så tidigt som Signe så kan det ALDRIG kännas ”bra” för mig när hon slutar andas, när hjärtfrekvensen går ner eller när hon inte kan syresätta sig. Varje sekund blir en evighet. Världen krymper ner till att omfatta bara det rum där min lilla unge ligger och kämpar för att leva. Det känns inte bra. Det känns som ett straff.

Det svåraste är när ”tillbuden”, som personalen kallar dem, inträffar när hon ligger hos mig, när jag antagit rollen som känguru. En viktig del av omvårdnaden när det gäller för tidigt födda är så kallad ”känguruvård”. Det handlar helt enkelt om att ha barnet nära sig, hud mot hud. Metoden är menad att skapa kontakt mellan barn och föräldrar och det sägs att barnet genom närheten bland annat ökar mer i vikt, får stabilare hjärtfrekvens och blir mindre stressat. Det låter väl bra och det är klart att jag, varje gång jag får henne till mig, är fylld av förväntan. Som jag längtar varje dag efter att få hålla mitt barn. Som jag hoppas att hon ska må gott hos mig, att vi tillsammans ska uppnå alla de där fördelarna som Kängu ger Ru via sin pung.

Signe ligger hopkrupen på mitt bröst, hennes huvud ligger strax under min haka. Jag har bäddat in henne i min tröja och lagt ett litet täcke och mina händer över henne. Hennes kropp är liten och varm. Jag har lärt känna hennes doft nu. Jag kan känna den även när jag är långt ifrån henne, men när hon ligger hos mig låter jag andetagen bli extra långa så att hennes doft kan bo i min näsa en extra stund. Den första stunden med henne är endast och allenast njutning. Efter det börjar det väsande ljudet från syrgasgrimman att störa mig. Ljudet bara växer och växer i huvudet på mig. Väsandet från en orm. En veckad, genomskinlig orm i plast som utgör ett av hindren mellan mig och mitt barn. Jag kan inte se hur hon ser ut på grund av grimmans placering över halva ansiktet. Jag kan inte höra hur hon låter på grund av det eviga väsandet och gurglandet. Jag kan inte ta henne med mig på grund av slangen som är fäst vid en maskin som ger tryck, fukt och syrgas. Samtidigt som hon ligger hos mig, mellan mina mjölkstinna bröst, matar Fredric henne genom att långsamt spruta ner bröstmjölk i magsäcken på henne via en sondslang i näsan. I början av måltiden är allt lugnt. Sedan börjar det – larmandet, plingandet, petandet, vändandet, höjandet, sänkandet, ångesten. När magen fylls så får det lilla, lilla barnet svårt att klara övriga kroppsfunktioner. Om det dessutom är flera processer som är igång samtidigt, till exempel ätande och bajsande, så kan det bli riktigt svårt. Både andning och hjärtfrekvens kan påverkas och med dem syresättningen av blodet. När Signe börjar bli mätt så slutar hon andas. Eller så slår hennes hjärta långsammare. Eller både och. Övervakningsapparaturen säger ifrån med pling och plong och i takt med att Signes hjärta saktar ner så rusar slagen från mitt. Oftast räcker det att peta lite på henne så kommer hon igång igen, men vissa gånger är det svårare. Jag lyfter hennes huvud. Inget händer. Jag skakar henne försiktigt. Inget händer. Sköterskan kommer fram och vänder henne så att hon ligger på sidan istället för på mage. Inget händer. Sköterskan höjer syrgasmängden i grimman samtidigt som hon stryker Signe över ryggen. Äntligen vänder det. Syresättningen går upp och larmet tystnar. Jag försöker slappna av på nytt och njuta av att i alla fall få ha den lilla kroppen på mig, nu när jag inte längre fick ha den i mig. Men så börjar det igen och igen och igen. Det larmar och larmar och jag vill ge upp. Hon mår inte bra hos mig. Jag slits mellan viljan att ha henne hos mig och någon slags längtan efter att någon ska ta bort henne. Bära bort henne från mig till en plats där hon blir lika harmonisk som Ru sägs vara. Hitta en annan känguru, den här duger inget till.

Rent intellektuellt så fattar jag att det inte beror på mig. Jag förstår vad läkarna och sköterskorna säger till oss när de förklarar de problem som Signes omognad för med sig och begriper att min blotta närvaro inte kan råda bot på den. Men känslan, känslan av att inte räcka till går inte att radera med torra fakta.  

Om några timmar åker vi iväg till Signes nya hemvist. Jag måste stålsätta mig för att inte tänka på allt som eventuellt skulle kunna hända på vägen mellan sjukhusen. Hon är ju så liten. Det känns som om minsta lilla grop i vägen skulle kunna få henne att flyga upp i taket på den transportkuvös hon ska ligga i. Och tänk på alla semestrande älgar och osäkra övningskörare och alla gamla farbröder som inte förstår att lägga kortet på hyllan i tid. För att inte tala om alla män med övertro på sin egen reaktionsförmåga, som lägger sig och gnuggar stötdämpare med varje framförvarande bil. Och alla osäkra tanter och alla sms:ande ungdomar och alla finniga artonåringar med nya, blanka körkort men obefintlig självinsikt. Fyllekörarna och knarkåkarna orkar jag inte ens tänka på, än mindre på dem med latenta aneurysmer eller ouppdagad epilepsi. En tjock gubbe som kör lastbil med magen hängande vid knäna får en inte helt oväntad hjärtattack, kommer över på fel sida vägen, möter en ambulans och…

Nej, nu får jag sluta. Jag kommer att stanna kvar hos Signe inatt. Jag måste få vara nära henne, denna hennes första natt i ny stad.