Dags att göra rätt för sig. Månadsskifte är pengaskifte. Räkningar ska betalas och finanser ses över. Vi tar ett djupt andetag och börjar överst i högen. Hur illa är det? Illa. Alla inkomstkällor har på ett eller annat sätt korkats igen, medan utgiftshålet i pengapungen bara vidgas och vidgas för varje dag. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar vi lagt på bensin den här månaden och matkontot ska vi inte prata om, det har fullständigt löpt amok. Vi äter ute, vi äter i farten, vi äter färdigmat och halvfabrikat i långa banor. Snabbt, bekvämt, onyttigt och ack så kostsamt. Okej, det kanske man kan göra något åt. Vi kanske kan anstränga oss lite mer, men hur gör vi med inkomsterna?

Jag gav mig på ett tappert försök att få skutan på rätt köl i förmiddags. Beväpnad med telefon, penna och papper skulle jag skipa ordning i inkomströran. Det har nämligen blivit så att inget, och då menar jag INGET, rullar på av sig själv längre. Löneavdelningen på mitt jobb har i och med mitt plötsliga uppbrott helt rört ihop korten, vilket resulterat i att mitt lönebesked den här månaden löd ”Att utbetala: 0 kronor.” Måste fixa. Måste ringa. Eller nej, jag skriver ett brev med alla uppgifter till min chef istället och ber honom om hjälp i kontakten med HR. Jag måste ändå skicka iväg blanketter till honom som löneavdelningen måste fylla i för att jag ska kunna få föräldrapenning när Signe kommer hem. Okej. Fredric har varit gravt frånvarande från sitt arbete för att ta hand om mig, Alvin och Signe så inte heller hans arbetsgivare hade att utbetala någon särskilt imponerande summa den här månaden. De pengarna ska istället Försäkringskassans föräldrapenningavdelning stå för. Blanketter igen. Okej, dem fyller vi i. Men även där blir det stopp eftersom han inte kan få fram de nödvändiga uppgifter som den semesterledige personalaren sitter på. Ja ha. Men jag då, mina föräldrapengar borde väl komma snart. Jag har lämnat alla uppgifter, skickat in alla blanketter, gjort anmälningar till höger och vänster och använt mig av både snigelpost och internet. Men nej, ack nej… Det kommer brev med kompletterande frågor och utbetalning dröjer. Jag ringer och lämnar kompletteringen som visar sig vara obehövlig. Jag hade redan lämnat rätt uppgifter och det hela rörde sig förmodligen om ett missförstånd. Missförstånd, kissförstånd! Skicka mina pengar!

Nu har vi bara en kappsäck kvar att gräva i. Vi har möjlighet att få viss ersättning för de resekostnader vi har i samband med Signes sjukhusvistelse. Även där har jag skickat in papper i långa banor och redan pratat med flera personer utan att vare sig hitta rätt eller se röken av någon kosing. Jag ringer igen. Pratar med en ny människa. Halvrätt människa den här gången visar det sig. Hon kan hitta mitt ärende men det är inte hon som handlägger det. Det gör hennes kollega som är på semester i några veckor. Mitt ärende har visst gått på semester samtidigt som handläggaren och personen jag pratar med kan inte göra något åt saken, utöver att meddela mig att hela ärendet är krångligt och att man upptäckt fel, kostsamma fel. I samband med min egen sjukhusvistelse under våren åkte jag ambulans och sjuktransport som en skottspole mellan hemmet och två olika sjukhus. Jag har betalat för resorna och borde genom det ha uppnått gränsen för det belopp man måste stå för själv när det gäller sjukresor. Men nej, det vore för enkelt. Rösten i telefonen meddelar att det ser ut som om jag blivit feldebiterad. Sjukhuset har gjort fel och det är jag som ska betala för det. Resorna var för det första för billiga för mig. Smakar det så kostar det. Kuskar man runt i liggande sjuktransport bara sådär och åker hem, trots att man har möjlighet att ligga kvar på sjukhuset, så får man stå för hela kostnaden själv. Den ynkliga summa jag betalat räcker inte och dessutom räknas det inte med i fribeloppet… Jag förstår inte riktigt vad det är hon säger. Jag frågar och frågar men ger till slut upp. Hur mycket jag än frågar så kommer det inga pengar, så långt fattar jag i alla fall. Insikten sjunker in och jag bryter ihop. Det var längesedan sist, men nu är det alltså dags igen.

Jag orkar inte mer. Allt är så besvärligt. Allt kräver så mycket av mig och jag har så lite att ge. Jag har ingen ork för samtal, ingen tid för brev och blanketter, ingen energi för krångel. Mina tankar går så långsamt. Mitt minne är så trögt. För Fredric är det likadant. Vi glömmer, förlägger, blandar ihop, förvirrar. Nyckeln sitter kvar i dörrlåset och plattången ligger glödhet på handfatet när jag kommer hem. Saker försvinner spårlöst på vägen mellan sjukhuset, hemmet, barnvakterna, affärerna… Var har Alvins sandaler tagit vägen? Vart hade han dem senast? Var kan laddaren till kamerabatteriet vara? Är den kvar på sjukhuset? Och mitt i röran händer oförutsedda saker. Vindrutan till bilen går sönder. Kostnad: 2120 riksdaler samt en oöverskådlig mängd energi för att styra upp ett byte av rutan mitt i vårt röriga schema. Pengarna är väl en sak, det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt, det jag hulkar och gråter mest över i örat på min syster på andra sidan telefonlinjen är energibristen. Pengar kan man låna. Värre är det med orken, den måste man stå för själv.

Efter mitt misslyckade försök att få rätsida på det praktiska i livet är jag försenad till Signe. Jag vispar ihop en snabb middag och fem skruvmakaroner senare är jag på väg. Ögonen är fortfarande halvt igenmurade av gråt. Trots pastan är jag fortfarande hungrig och tanken på mat får mig att tänka på att jag borde ha pumpat innan jag åkte. Jag borde. Jag måste. Jag ska…

Jag stannar bilen vid vägkanten. Efter några djupa andetag tar jag upp telefonen och ringer till sjukhuset. Jag kommer inte idag. Jag orkar inte. Inte mer och inte mindre än så. Jag orkar bara inte. Jag startar bilen igen och kör och kör. Först planlös, sedan mot ett mål. Jag stannar på parkeringen utanför ett köpcentrum där jag hoppas få tag på en ny laddare till kameran. Något litet kanske jag kan få ordning på i alla fall. Bilmotorn tystnar men jag sitter kvar. Tystnaden är så behaglig, ensamheten så välkommen. Inga måsten, bara vara.

Jag sitter kvar i bilen i nästan en timme, halvslumrande och med radion på. Tillslut går jag in i affärskomplexet. Människor sitter och äter pyttipanna i lunchrestaurangen. De sedvanliga krängarna av mobilabonnemang står lismande i entrén. De flesta butiker har sommarrea och jag tänker att allt ser så futtigt ut. Meningslösa hemmabioanläggningar möter mig i elektronikaffären. Kaffemaskiner i bjärta färger skriker ut att de inte tillför något mervärde i livet, utöver fåfänga. Jag känner mig ny inombords, jämfört med när jag sist var inne i en likande butik. Inte bättre, bara annorlunda och jag undrar om det syns på utsidan. Ögonen börjar väl ordna till sig på mig igen, men kanske ändå att det syns att jag prövat livets hållbarhet och funnit det mer skört än jag tidigare anat.

Ingen kameraladdare står att finna och jag går ut till bilen igen. Jag avverkar i långsam takt tre liknande inrättningar och hittar till slut det jag letar efter. Tillfredställelsen över att ha uträttat och slutfört något gör mig lite bättre till mods och jag styr kosan mot hemmet. Det går gått flera timmar och när Fredric ringer blir han minst sagt förvånad över var jag befinner mig. Hur som helst så klandrar han mig inte för att jag inte är hos Signe. Han förstår och är ledsen över att jag är ledsen. Det gör mig ännu mer ledsen, fast på ett skönt sätt. Jag är i alla fall inte ensam i min ledsamhet och det är välsignat.

Jag fortsätter min strävan efter ordning i livet genom att stanna till vid mataffären. Förråden för basvaror gapar tomma hemma och jag lastar därför vagnen full med pasta, ägg, mjölk, grönsaker, kyckling, toalettpapper och annat som hör en normal vardag till. Ännu något mindre ledsen går jag in i en klädaffär. Jag vill så gärna köpa något fint till Signe. Hennes brådstörtade ankomst har inneburit problem på klädesfronten i och med att jag inte har några så små kläder i gömmorna hemma. Annars så svämmar de över av Alvins avlagda plagg, men trots en redig viktuppgång så väger min lilla dotter ännu inte hälften så mycket som min son gjorde när han föddes. Besöket på klädbutiken ger ingen utdelning. Signe ligger utanför skalan, hon finns inte med i affärsplanen, de saluför inte kläder till så små individer.

När jag väl är hemma börjar det närma sig kväll och jag är smärtsamt medveten om att jag inte har pumpat på hela dagen. Matkassarna får stå kvar i hallen medan jag låten mjölken flöda. Den rinner ut i samma takt som mitt dåliga pumpningssamvete avtar. Så är barnamaten utpumpad, men det är inte jag. Jag går ivrigt loss på frys, lådor och skafferier. Jag slänger och städar, sorterar och strukturerar. Påsar, kartonger och andra förpackningar ställs i snörräta rader. Små burkar fylls och förses med prydliga etiketter. Lådorna i frysen får likadana små vita lappar med upplysning om lådans innehåll. Jag måste få ordning. Jag bara måste få ordning på saker och ting.