Jag minns att jag för många år sedan hörde en historia om att man låtit någon form av elitidrottare hänga en dag med en treåring. Idrottaren och barnet befann sig i varsitt likadant rum men allt i den vuxna mannens rum var skalenligt förstorat så att han skulle få lika stor utmaning som barnet. Stolen fick han klättra upp på och hasa ner för. Leksakerna och besticken var stora och toaletten högrest. Elitidrottaren fick så ägna sig åt ”följa John” hela dagen, med nämnde treåring som John själv. Han fick leka som en treåring, äta som en treåring, vila som en treåring… Om han var tvungen att prata som en treåring eller inte förtäljer icke historien, men i så fall kan jag ana mig till att det var det som blev spiken i kistan för honom. Det myckna ordflödet. Vad jag hört är nämligen att han inte klarade eldprovet. Trots kondition på topp och år av stenhård träning bakom sig stod han inte pall. Han orkade helt enkelt inte hänga med i den lilles tempo.

Jag har länge tänkt att det måste vara en skröna, men jag måste erkänna att jag är beredd att ändra inställning. Inte för att jag påstår mig vara idrottare av något slag, varken elitdito eller amatör, men så går, hoppar, springer, rusar, står, halvsitter, snurrar, fladdrar och pratar jag inte en hundradel så mycket som min treåring gör heller. Hur som helst så är jag helt slut. Just nu sitter jag på en bänk vid en lekplats utanför sjukhuset och skriver några rader på ett uppsprättat kuvert. Det börjar närma sig kväll och vi har hållit igång en hel dag. Själv hade jag en förmiddag i stillhet med Signe, som verkar vara något bättre, men inte alls i samma toppform som hon var för någon vecka sedan. Medan jag satt med henne hade Fredric fullt upp med Hålligångaren. Det hanns med, utöver vardagliga bestyr som frukost och morgontoalett i vårt lilla krypin, en biltur utanför stan, en promenad till en utsiktsplats där Fredric hukande fick hasa fram till kanten för att inte drabbas av fullständig svindel inför det bråddjupa gapet, medan Alvin med hoppsasteg studsade fram till staketet och dinglade med fötterna mellan spjälorna, drickapaus i den svindyra sjukhuscafeterian som förmodligen drivs av tvättäkta ockrare, samt lek på samma lekplats som jag sitter vid nu. Så var klockan halv ett och det var dags för lunch. Den intog hela familjen tillsammans, Signe exkluderad eftersom hon inte är så noga med strömming med mos. Efter det fortsatte aktiviteterna att avlösa varandra, med skillnaden att det nu var två föräldrar som travade efter vårt lilla energiknippe istället för en.

Idag var det turistdag del två, kan man säga, och även denna dags alla upptåg har ackompanjerats av vår sons ständiga funderingar, förklaringar, berättelser och prat i allmänhet. Han har alltid något att säga den pojken. Hjärnan har liksom alltid högtalarna på och alla tankar, stora som små, kommer oss till del. Väldigt härligt och underhållande för det mesta, men ibland bara tröttande.

Hur som helst… Efter en snabb middag bestående av tunnbröd, räkor i lake, sallad och majonnäs (vi vägrar färdiga mikrorätter och då blir middagsutbudet något begränsat när man inte har tillgång till riktigt kök) gick Fredric till Signe för ett ”kängurupass” och jag och A-barnet gav oss av till lekplatsen. Det sitter jag nu, utmattad på min parkbänk och skriver medan treåringen åker, gungar, gräver, springer… Jag lovar. Elitidrottaren hade inte en chans. Förmodligen kröp han ur det förstorade rummet blödande och med mjölksyran rinnande ut ur öronen.

Övrigt värt att notera är att Signe idag fått tillträde till ett-och-ett-halvt-kilos-klubben. Hela 1580 gram uppvägdes hon till. Bra jobbat! Liten är på väg att bli, om än inte stor så i alla fall större.     

 

fröken f

28 juli 2010 10:01

Du skriver hur bra som helst och så beskrivande att jag som läsare kan på ett sätt förstå hur ni har det. Men jag förstår långt i från allt. Hoppas att S bättrar på sig, härligt att hon ökat så fint i vikt.
kram fröken f

 

Susanna

28 juli 2010 21:15

Helt underbart skrivet! Jag håller med gårdagens (?) kommentator som föreslog en bok av din blogg. Detta med sjukhusliv och ett barn som på sätt och vis balanserar på en skör tråd ger ändrade värderingar, ändrade tankar vad man vill med livet egentligen. Jag vet inte vad du sysslar med i ditt "vanliga" eller ska jag säga "förra" liv, men detta med att skriva verkar vara något för dig. Det tål att funderas på!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...