Idag, den 23 juli, är Signe en månad gammal. Det är med andra ord precis två månader kvar till det datum då hon egentligen skulle födas. Ännu går jag i väntans tider. Jag är gravid fast magen står tom. Ännu ligger barriärer mellan mig och mitt barn. Det är inte hud, muskler, livmoderväggar, hinnor och vatten som skiljer oss åt utan slangar, sladdar, dörrar, väggar, mil efter mil och tid. Denna oändliga tid som tycks ha hamnat i något slags vänteläge och bara segar sig fram.

Signe gör små, små framsteg hela tiden och det gör mig så klart glad, men samtidigt så genererar framgången en otålighet hos mig som gnager hål i mitt inre. Hon blir mer och mer en bebis, om än i miniformat, istället för ett litet vårdpaket. På ett sätt var det enklare när hon var ny och så oändligt ynklig och skör att jag knappt vågade ta i henne. Att sitta med handen in i kuvösen var allt jag kunde göra och i mitt tillstånd av chock, oro och sorg så nöjde jag mig med det. Inte nu. Inte längre. Nu vill jag ha mer, mycket mer. Jag vill hålla henne. Lukta på henne. Bära henne. Jag vill ha henne bredvid mig i sängen när jag sover. Jag vill vakna upp av små gnyenden, ge henne bröstet, höra så smackande ljud och veta att hon snart kommer att somna om, mätt och nöjd och trygg. Jag vill ha henne hos mig på dagen. Köra henne i vagn, bära henne i sele. Lägga henne i mitt knä, stirra in i hennes mörkt blå ögon, prata med henne, sjunga för henne, vyssja henne till sömns i min famn. Och så vill jag höra henne gråta. Högt och ljudligt. Argt och ilsket, ledset och förtvivlat. Jag vill höra ljudet från stämband som fått kraft från starka friska lungor. Jag vill känna det där trycket över bröstet som bara kan alstras av det egna spädbarnets uppfordrande skrik. Jag vill bli mamma till henne på riktigt. Som det är nu så blir jag någon slags pseudomorsa. Jag dyker upp som gubben i lådan några timmar varje dag och försvinner sedan lika plötsligt som jag kom. Patetiskt!

Igår kom jag till Signe framåt kvällen. Jag hade verkligen längtat som en tok efter henne på dagen. Det är baksidan av att nu ha lärt känna henne. Längtan när vi är ifrån varandra blir så mycket större, känslan av att inte vara hel så mycket mer påtaglig. Jag skyndande fram till hennes lilla säng, lyfte försiktigt på täcket, sköt undan sänghimlen en bit och blickade ner mot min lilla dotter. Så oändligt näpen. Så ofattbart välskapt. Åh, jag ville bara slita upp henne, dra in doften av hennes hud i näsan och bära iväg med henne. Istället stod jag bara där. Jag tittade på alla sladdar och slangar som naglar fast mitt barn inom en radie på ungefär två meter från de maskiner hon är uppkopplad till och kände sådant förtret över det hinder de utgjorde. Jag såg att Signe vaknade till något. Hennes ögon, som för de mesta är slutna som på en nyfödd kattunge, öppnades en aning. Jag bara måste få vara nära henne! Sagt och gjort; jag dök helt enkelt ner i baljan. Likt en struts stod jag med huvudet ner i boet och luktade på min unge. Jag gnuggade min näsa mot hennes, lade min kind mot hennes kropp och kände hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes av små snabba andetag. Himmelskt!

Men underbart är kort… Så där kunde jag ju inte stå. Ryggen blev krum och snart skulle väl någon personal släntra in och undra vad jag höll på med. Dessutom måste jag pumpa. Det måste jag alltid. Överallt och ingenstans ska det drällas med flaskor och trattar, bröst och mjölk. Flaskorna ska märkas med namn, datum och klockslag och förvaras kallt. Jag har en liten kylbag som likt en trogen följeslagare åker med mig mellan hemmet och sjukhuset. Mjölkleverans! Kossan har presterat duktigt idag igen, ja hon är faktiskt så redig att mejeriet börjat säga stopp. Idag fick jag besked från mjölkköket att de börjar få ont om plats. Jag har levererat så mycket mat till Signe att de inte kan förvara den längre. Det jag pumpar ut hemma får jag istället lägga i egen frys och spara för framtida behov. Jag tänker att jag på något sätt kanske skulle försöka minska produktionen. Det vore så skönt att inte behöva sitta så ofta eller så länge med pumphelvetet varje dag, men samtidigt så vet jag inte om jag vågar. Tänk om det sinar. Tänk om det inte finns någon mat att tillgå den dag Signe är stor nog att kunna äta själv. Nej, kossan får allt sträva vidare i sitt värv ett tag till.

Härom morgonen satt jag framför TV:n och pumpade. Det visades nyheter och jag fick veta att ett av landets största mejerier tvingats lägga ner delar av produktionen på grund av dålig lönsamhet. Jag såg en reporter som iförd gummistövlar stod mitt i en ladugård. Han var omgiven av kor och talade med bonden som var i full färd med att mjölka. Just då var det kossan 333 som stod på tur. Bonden böjde sig ner, fäste sugkopparna på kossans spenar, dök upp igen och berättade glatt om hur många liter mjölk 333 producerade per dag, hur lång tid hon tog att mjölka och andra matnyttigheter som gjorde inslaget värt att sända. Som jag kände med 333! Det var hon och jag där i arla morgonstund, med våra sugkoppar och all vår mjölk. Muuu…