Det är så mycket jag vill skriva, men tiden för det är så knapp. Varje dag när jag åker till eller från sjukhuset snurrar tankar i huvudet på mig som jag längtar att få på pränt. När jag sitter med Signe likadant, tiden hemma inget undantag. Men timmarna virvlar förbi och tycks inte bjuda på någon skrivartid. Jämt är jag på väg, varje stund hastar förbi, med endast ett undantag – stunderna när Signe får lämna kuvösens värme och komma ut till mig. I det läget finns ingen tid för jäkt, inget utrymme för varken brådska eller hets. Ett litet barn har liten tolerans för stress. Varje sak måste få ta sin tid och kan inte skyndas på eller forceras fram. Jag sitter med henne tre till fyra timmar i sträck. Under den tiden äter hon två gånger, hon sover och så lär vi känna varandra. Sådant måste få ta tid. Att äta för fort är inte bra, det vet väl alla. Att sova för lite är direkt hälsofarligt och att skapa goda relationer går inte i ett huj. Så vi sjunger långsamhetens lov, Signe och jag, där i vår blå amningsfåtölj med steglöst ställbar rygg. Där och då känner jag ingen stress, men efteråt… Om jag ska vara kvar på sjukhuset så är det full effektivitet som gäller för att hinna till nästa pass. Pumpa ut bröstmjölk, äta, gå på toa, försöka få lite frisk luft, ringa hem, pumpa igen och så börjar det om. Jag byter blöja på min dotters lilla nätta rumpa, som nu äntligen fått en antydan till små skinkor, jag tar tempen på henne, låter mätaren på foten byta plats och plockar ur henne ur kuvösen. Väl på plats i den blå fåtöljen igen så är det åter mat, sömn och relationsbyggande som gäller.

Mattiderna är strikt reglerade, liksom matintaget. Från sin matdebut för tre och en halv vecka sedan har Signe gått från 2 ml bröstmjölk per mål till 29 ml. Maten intages var tredje timme och före det att magen fylls med dessa dyrbara droppar så kontrolleras det befintliga maginnehållet genom att sköterskan skapar baksug i sondslangen. Det som ligger kvar i magsäcken sugs helt enkelt upp igen och inspekteras. Om allt är som det ska så finns det inte mer än några droppar kvar, vilket innebär att den lilla kroppen tillgodogjort sig den förra måltiden och är redo för en ny. Det rigida schemat är något av allt det som ger bränsle åt min inre stress. Jag måste hinna i tid till min dotters matstunder annars missar jag allt, maten, sömnen och att lära känna henne. Som häromdagen när jag försov mig, eller i förrgår när jag sov på sjukhuset. Jag hade då suttit uppe ett sent kvällspass med Signe, sovit i vårt föräldrarum och siktat in mig på att sitta med henne igen i samband med morgonmålet klockan åtta. Klockan ringde kvart över sju. Jag slank i kläderna, fixade en snabb morgontoalett, bredde några mackor att ta med till Signes rum och stack iväg. Tjugo i åtta gled jag in i rummet, behäftad med min bästa morgonfrisyr och i god tid för att hinna med pumpning och blöjbyte innan frukost. Jag hade siktet inställt på kuvösen innehållandes mitt yngsta barn och förväntade mig att den skulle stå i nattskrud, med kuvöstäcke över sig som ger mörker och ljuddämpning för dess inneboende. Jag blev helt ställd när jag såg att det lilla plexiglasboet stod i fullt dagsljus och att en sköterska stod med händerna inne i det. Sköterskan bytte blöja på mitt barn, hon hade hört att Signe var vaken och tänkt att hon kunde börja lite smått, det var ju ändå snart dags för mat… Vreden flammade upp i mig. Det kändes som om jag blivit bestulen. Det där blöjbytet var mitt! ”Ta inte all tid med henne ifrån mig! Jag har bara sovit några timmar, jag har gjort smörgåsar och tänkt på allt. Jag har förtjänat att i alla fall få byta hennes blöja, det är ju jag som är hennes mamma.”

Jag besinnade mig snabbt, men såg på sköterskan att hon känt av min irritation och jag såg att hon skämdes lite. Hon ville bara väl, det fattar jag, men när de gäller de få minuter som jag aktivt kan vara med i omvårdnaden om mitt barn och inte bara stirra på henne genom en plexiglasvägg, så är jag snål. Snålare än den mest inbitne smålänning. Jag vill inte dela med mig av ett uns, men då gäller det som sagt att komma i tid…

Lilla S har varit helt utan sin andningsmask, cpap-mask som den heter egentligen, i snart två dygn nu. Det är helt underbart och alldeles fantastiskt. Det är en av alla saker som gjort att en av hennes läkare häromdagen kunde slå fast att ”bättre än så här blir det inte”. Hon är ett mönsterprematurbarn! Eller som en av sköterskorna sa: ”Du vet att det är ingen som talat om för henne att hon bara är 30 veckor gammal och att hon egentligen inte ska klara av allt det här.” Jag sväller av stolthet när de pratar på det sättet.

Även om Signe nu är utan mask så behöver hon ändå stöd för att kunna syresätta sig. Det får hon i kuvösen genom att man tillför extra syrgas i luften där inne. Utanför kuvösen, till exempel när hon ligger hos mig, så är det en tratt som flödar ut syrgas som gäller. Tratten ligger i närheten av hennes ansikte och det är upp till mig att reglera avståndet mellan tratt och näsa efter hur hon ligger i syresättning. Jag måste hålla koll på kurvan som visar syremättnaden och föra tratten fram eller tillbaka mot den ljuvliga lilla nunan i min famn tills syresättningen är okej. Här gäller det med andra ord att besitta fullfjädrad simultankapacitet! I början av varje måltid som Signe äter ute hos mig så försöker jag, sedan några dagar tillbaka, lägga henne vid bröstet. Hon är för liten för att kunna äta själv än, men övning ger färdighet och jag märker att hon blir nöjd av att i alla fall få lukta och smaka lite, även om hon inte orkar så lång stund. Med ena ögat håller jag koll på bröst och barn, med andra ögat kollar jag på tidtagaruret i mitt knä. Varje minut ska en milliliter bröstmjölk sprutas ner i Signes magsäck och mitt tredje öga blickar därför ner mot matsprutan. Ett fjärde öga vilar på skärmen som visar syresättningen och det femte synar syrgastrattens avstånd från dottersansiktet. Mitt i alltihop så måste jag ändå säga att mitt inte öga ser njutning och tillfredställelse.  

Det avskyvärda larmandet från övervakningsapparaturen finns fortfarande med. Signe slutar andas med jämna mellanrum, speciellt i samband med matintag, och ibland går även hjärtfrekvensen ner drastiskt. Larmen är aldrig roliga, men nu kan jag äntligen ta dem mer med lite mer ro. Dödsångesten kommer inte över mig som innan. Katastrofen finns inte med i rummet på samma sätt som tidigare. För det mesta så ordnar vårt lilla barn upp den dåliga syresättningen på egen hand. Hon börjar andas igen och larmet upphör. Ibland behöver hon lite starthjälp, men oftast räcker det med några lätta strykningar över ryggen. Vissa gånger är det svårare för henne att komma på banan igen, särskilt efter stora nedgångar i pulsen, men jag klarar ändå på något sätt att hålla huvudet kallt de sekunder som tillbudet varar och litar på att hon kommer tillbaka till oss igen. Det är märkligt, men ändå turligt på något sätt, hur vi människor vänjer och anpassar oss efter nya situationer. Signes tillstånd har blivit vår vardag och den känns inte alls lika skrämmande nu som den gjort tidigare. Allt hon verkar behöva är trots allt tid. Tid att växa, tid att mogna. Ger vi henne bara det så ska vi nog få oändligt med kvalitetstid tillsammans med henne sedan och då kan jag byta blöjor tills jag storknar.