Jag är dömd att avtjäna ett straff. Minst åtta veckor i en cell. Inga besök. Måltiderna avnjuts i ensamhet. Ingen TV i cellen, ingen mobil på avdelningen. Mitt brott: Att ha fött fram ett barn tre månader före beräknat förlossningsdatum. För det ska jag straffas med isolering.

Idag blev ÄNTLIGEN ett av de berömda och beryktade föräldrarummen som ligger i anslutning till den avdelning där Signe vårdas ledigt. Nu skulle vi äntligen få lite rörelsefrihet i våra liv som neonatalföräldrar. På grund av att dottern visat sig vara bärare av någon slags tarmbakterie har vi varit portade från toalett och andra faciliteter på avdelningen och istället varit hänvisade till ”vårt rum” en våning ner och en rejäl promenad bort. Nu hade man ordnat med rum och toalett i närheten och vi såg framför oss hur vi skulle kunna ta med Alvin upp till sjukhuset och i alla fall försöka ha något slags familjeliv på plats. Jag och Fredric tänkte växla mellan barnen och kanske även åka ut tillsammans med Alvin och bada eller göra något annat sommarkul på dagen och vara med Signe på kvällen.

Fredric gick iväg tillsammans med en sköterska och tittade på rummet när jag satt med Signe. När han kom tillbaka lyste modfälldheten omkring honom. ”Så illa kan det väl inte vara” tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig. Det var värre. Rummet är ungefär tio kvadratmeter stort. En säng längst kortänden, ett litet runt bord bredvid, en liten fåtölj i hörnet vid en mindre garderob och en tältsäng uppfälld mot sängen. Om man ska fälla ner sängen får man förmodligen försöka skuffa undan bordet på något sätt, var nu det skulle kunna ta vägen. Det finns ingen TV på rummet och det gemensamma allrummet på avdelningen är vi portade från. Bakterien igen. Köket får vi heller inte tillgång till. För att kunna försörja oss med mat har vi fått en mikrovågsugn, en vattenkokare, en elektrisk kylbag och en hög med papperstallrikar till vårt förfogande. Micron och vattenkokaren har vi placerat i fönstret på rummet, kylbagen står i den lilla hallen utanför toaletten eftersom den brummar så fasligt högt. Att sova med den bredvid sängen är inget alternativ. Jag stod vid Fredric och stirrade in i rummet och kände hur en klump började växa till i halsen. Hur ska vi kunna leva under sådan här förhållanden fram till hösten? Att ta Alvin med känns uteslutet. Det finns inte en kvadratcentimeter kvar för honom att sova på och bara tanken på att försöka roa en treåring där gör mig panikslagen. Det går inte. Jag får bo där ensam. Fredric får ha Alvin hemma och jag får anta rollen som isolerad fånge på Alcatraz. För varje dag som passerar ristar jag ett streck på väggen. Jag skriver brev till nära och kära, låter skägget växa ut och längtar efter att få se solen igen som en fri kvinna.

Signe klarade sig utan andningsmask i ungefär sex timmar igår. Efter att hon hade varit ute hos mig fick de sätta på den igen. Hon orkade inte andas på egen hand längre. Strategin som gäller nu är att låta henne växla mellan masken och friheten. De fria perioderna försöker vi tajma in med de stunder jag och Fredric är där. Hon säger verkligen ifrån när hon inte vill ha syrgassnabeln på sig längre och blir nöjd när hon slipper den, men samtidigt så fixar hon inte att vara utan den helt och hållet. Inte än, men snart… Vår lilla kämpe lär inte ge sig förrän hon är fri och det tänker inte den här större varianten göra heller. Men just nu känns allt skit! När vi kom hem från sjukhuset idag lade jag mig bara på soffan och stirrade upp i taket. All ork har snart lämnat kroppen. Jag dräners sakta men säkert, inifrån och ut. Jag tycker inte att jag förtjänat det vi är med om, men jag ska fixa det! Vi ska fixa det. En dag ska jag raka av mig skägget, stappla ut ur isoleringen och kisande blicka upp mot den gassande solen. Free at last. Free at last. Thank God almighty I’m free at last.