Mätt och nöjd efter lunch i sjukhusmatsalen. Den redningsgalne kocken från sjukhus nr.1 verkar hålla sig från det här köket och maten är faktiskt rätt okej. Redig och rejäl husmanskost serveras, något man kanske inte är alldeles jättesugen på i högsommarvärmen, men jag tuggar och äter för fulla muggar i mitt tillstånd av konstant hunger. Till och med fiskpuddingen slank ner häromdagen. ”Ja det känns ju modernt” sa en vän i telefonen när jag berättade vad som stod på menyn. Vi kom fram till att både fiskpudding och tapas kommit starkt de senaste åren. Ut med sushin, in med fiskpuddingen.

Jag försov mig inte imorse, men jag kom som vanligt iväg ett par minuter för sent för att kunna köra så där lugnt och avslappnat som man kanske borde. Den väg på 5,5 mil som jag har att köra till sjukhuset är helt enkelt farlig, smal och eländig och lockar till galna omkörningar med sina växlingar mellan 50, 70 och 90 kilometer i timmen. Det hela förbättras kanske av att något färre åker till jobbet på morgonen, men förvärras ändå av vägarbeten, lastbilstrafik och alla semestrande danskar, tyskar och polacker. (Den sistnämnda gruppen stämplar kanske arbetsresa snarare än semesterresa förresten. Det är ju en och annan altan som ska byggas och ett och annat tak som ska bytas i tider som dessa. Men hur som helst så sinkar de mig.) Medan jag sicksackar mig fram mellan störningsmomenten så funderar jag en del över hur jag ska agera i det fall jag blir stoppad av polisen. Slipper jag bot om jag gråtande berättar om mitt lilla ynkliga, hungriga barn som ligger i sin kuvös och bara väntar på att bli mättat? Jag kan visa kylbagen innehållande mjölkflaskor märkta med Signes namn och hjälper inte det så får jag väl visa, eller i alla fall hänvisa till, mina ömmande mjölkstinna bröst. Det borde göra susen! Vad tror ni som har inblick i polisens arbete och strategier? Finns det någon slags klausul som ursäktar min fartblinda lagöverträdelse?

Ett svårare dilemma är de ”plåtpoliser” som står utställda längst vägen. På dem biter inga tårar. De tar sina bilder hur mycket jag än bölar och bryr sig förmodligen inte om mina behag heller. Fast vem vet, jag kanske borde prova. Jag kan ju vara lite diskret, kanske bara visa ena bröstet. Den personal som administrerar bilderna och de fortkörningsböter de är behäftade med kanske blir så förvånade/chockade/imponerade vid åsynen att de struntar i boten.

När jag kom upp till Signe imorse, utan fortkörningsbot i bagaget, var det ovanligt tyst inne på salen. Jag kunde först inte placera vad det var som saknades, men när sköterskan berättade att lilla S varit utan andningsmask sedan tidigt imorse så fattade jag. Det var den väsande ormen som ringlat ut! Min fina flicka låg i sitt lilla bo och hennes näsa var helt ledig och fri. Ingen veckad plastsnabel löpte väsande och brusande ut från den, utan den lilla nosen var helt ren. Dessutom hade den späda ungen på egen hand dragit sondslangen ur näsan. Det kändes nästan som om hon signalerade att hon var redo att åka hem. ”Nu drar vi morsan. Jag är trött på den här skiten nu. Vi åker hem.” Tyvärr är det många veckor kvar innan jag kan säga ja på den uppmaningen, men i den stunden kändes det i alla fall som om vi kom ett stort steg närmare.

Efter att ha fått en ny sondslang så kom hon ut till mig, min lilla skrutta, och som vi njöt! Vi kunde äntligen höra varandra. Jag lyssnade nästan andaktsfullt på hennes små knorrande och hon lystrade koncentrerat när jag pratade med henne. Hennes omogna blå ögon stod vidöppna när jag berättade om huset där hon ska bo med oss, om hennes storebror som väntar på henne och att hennes mamma och pappa längtar efter henne och älskar henne.