Linas liv i limbo

Alla inlägg den 11 juli 2010

Av Lina - 11 juli 2010 23:33

Jag ska fatta mig kort. Klockan är mycket och jag vill inte försova mig imorgon igen. Signe mår bra. Jag pratade just med nattsköterskan och lilla S låg och åt (om man nu kan kalla sondmatning för det). Hon hade bråkat med den stackars sköterskan genom att med all önskvärd tydlighet visa att hon inte ville ha andningsmasken på sig. Det är gry i min lilla flicka! Tyvärr så behöver hon ha masken ett tag till, men det bådar ändå gott att hon visar att hon vill bli av med den.


Jag skulle vilja lämna barnaämnet för en minut och istället lyfta fram att det idag är en månad sedan jag startade den här bloggen. Hipp hipp hurra, den är en månad ida'! Ja, det är sant. Det har bara gått en månad, den i särklass längsta månaden i vårt solsystems historia. I samband med detta lilla jubileum skulle jag vilja passa på att tacka alla er som tar er tid att läsa det jag skriver. Sedan starten har bloggen fått över 2500 besök. Helt fantastiskt! Jag har fått hela 113 underbara kommentarer och gästboksinlägg och hur klyschigt det än kan låta så har de verkligen styrkt mig. Ni styrker mig genom att visa att ni bryr er och att ni dessutom verkar få behållning tillbaka genom läsningen känns ljuvligt. Mitt ego blir struket medhårs och lite sådant ryggkliande tycker jag att jag kan vara värd i tider som dessa…

Av Lina - 11 juli 2010 09:49

Jag har försovit mig. I min värld så är en ofrivillig sovmorgon på en halvtimme just nu en potentiell katastrof. Jag kan inte bara hoppa i kläderna, snappa åt mig en macka i farten och åka i ilfart för att hinna till Signes morgonmål klockan åtta. Innan jag åker måste jag pumpa ut och packa ner bröstmjölk. Det gör att de totala morgonbestyren tar minst en halvtimme. Okej. Jag hinner inte till åtta. Då är det ingen idé att åka upp förrän till nästa mål som är klockan elva. Då blir det ingen lunch. Jag vill ta ur henne ur kuvösen och hålla om henne och allt sådant pyssel måste ske i samband med måltiden. Var tredje timme så görs allt som behöver göras med en bebis som Signe. Blöjan byts, tempen tas, sondslangen kollas, mackapären som övervakar puls och syresättning byter plats från ena foten till den andra, hon vänds eller får komma ut till mig och hon matas. Efter maten får hon vila igen, fram till nästa mål när allt börjar om igen. Om jag ska ta ut henne sitter jag med andra ord kvar med henne på bröstet tills det är dags för henne att äta igen. Om jag tar ut henne till klockan elva så sitter jag med henne till klockan två. Efter det läggs hon in i kuvösen igen, jag byter blöja och allt annat som står beskrivet ovan, pumpar ut mjölk och matar. Det gör att jag är klar ungefär vid kvart i tre. ”Elvapasset” som jag ska upp till nu varar alltså från ungefär från 10:30 till 14:45. Lunchrestaurangen har öppet mellan elva och två. Jag får ta med mig mackor och äta under tiden Signe är ute hos mig.


Men hur gör jag sedan? Efter att ha varit ute hos mig får min lilla flicka ligga i kuvösen fram till nästa mattid. Den infaller klockan fem. Om jag ska ta ut henne då också, och det är ju bra att göra om vi nu ska tro på alla positiva effekter som ”känguruvården” ska ge, så måste jag vara kvar till kvart i nio på kvällen. Då är jag inte hemma förrän efter halv tio någon gång. Då kanske det är lika bra att jag sover kvar på sjukhuset. Men jag vill ju så gärna hem. Jag hade ju sett fram så emot att få bada ikväll och att få sova i egen säng, kanske med Alvin bredvid som nu gärna ratar sin egen säng till förmån för min. Fast, det är klart, det är kanske en lyx jag inte får unna mig just för tillfället. Modersplikten framför allt. Eller kan jag åka hem vid tre? Fast det blir kanske lite ynkligt att bara vara där mellan halv elva och tre. Jag borde nog vara där längre, jag får väl skylla mig själv som försov mig. Gör man det så blir det inget bad. Så ser reglerna ut för mammor med barn på neonatalavdelning. Dessutom var jag ju hemma igår. Okej, det var kanske inte direkt självvalt, men det vet ju inte Signe.


Jag avskyr att ständigt känna mig så tyngd av dåligt samvete. Jag vet att det inte är rationellt. Jag kan inte dela mig i två lika stora delar och jag kan inte BARA tänka på mina barn, mina egna behov måste ju få någon ynka plats, men ändå… Ständigt detta dåliga samvete och känsla av svek. Jag antar att det ingår i konceptet. Hela neonatalavdelningen osar förmodligen av skuld, svek och självrannsakan.


Mackor var det ja… Måste fixa…

Av Lina - 11 juli 2010 01:21

Så åkte jag till jourcentralen. Där blev jag både petad i halsen och stucken i fingret. Proverna visade inget sjukligt och läkaren tyckte efter att ha skärskådat mitt svalg att det såg fint ut. Det känns ju bra att veta. En fördelaktig strupe är ju alltid eftersträvansvärd. Stärkt av framgången ringde jag till sköterskan hos Signe och berättade att jag klarat testet. ”Nja… Då är det nog ett virus.” Suck. ”Ja ha, jag stannar väl hemma idag då.” Det känns väl bra att ta det säkra före det osäkra och det känns så klart bra att få en dag i solen tillsammans med resten av vår lilla familj, men samtidigt blir det så splittrat. Tankarna vill hela tiden vandra iväg till vår lilla docka som ligger där i sin tempererade platslåda. Men så fick det bli idag.


Igår var det dags för Signes premiärdopp. Det var en sällsam upplevelse. Ett litet tvättfat i plast lyftes in i kuvösen efter att vår lilla dotter för första gången sedan hon lämnade livmodern blivit fri från slangar och sladdar på kroppen. Bara sondslangen i näsan satt kvar. I övrigt såg hon ut som vilken liten bebis som helst, en väldigt, väldigt liten bebis. Jag tvättade försiktigt hennes lilla kropp i det ljumna vattnet och jag tror att mina mingipor såg ut att vara fästa vid öronen under hela proceduren. Det kändes så fantastiskt att få ägna sig åt något som i alla fall liknade vanlig bebisvård. Att Signe fortfarande befann sig inne i kuvösen och att ytterligare tre personer, utöver mig, fanns inne i rummet för assistera vid både badet och under bytet till en ren kuvös kändes nästan ovidkommande. Jag badade min lilla flicka och hon var så fin. Det blir nog en liten rödhårig tjej, precis som sin mamma. Det kunde jag konstatera när hon nu äntligen var utan mössa i några minuter. Anledningen till att hon bär huvudbonad för jämnan är föresten inte kosmetisk och det handlar faktiskt inte om att hålla värmen heller, utan den andningsmask hon bär fästs i mössan. När hon en dag blir av med masken så försvinner mössan med. Då kan jag äntligen lära känna dragen i hennes ansikte och rundingen över hennes huvud.


Efter badet fick jag hålla henne i famnen under tiden som den nya kuvösen ställdes i ordning. Jag har inte gråtit på flera dagar nu, men då var det dags igen. Den här gången var det ändå, om än inte helt och hållet, så i alla fall till viss del glädjetårar som flödade. Min lilla bebis låg där hos mig, nybadad och till synes nöjd. Hennes nakna kropp var insvept i en handduk och hennes hår var fortfarande mörkt av fukt. ”Det är ju så här det ska vara.” Tacksam och sorgsen på samma gång.


Vissa stunder när jag är med i vården av mitt barn så vandrar tankarna vidare till dem som inte kan se fram emot mindre vårdkrävande tider. Jag kan ändå hoppas på att Signe mer och mer ska klara saker på egen hand. Att hon ska kunna andas helt utan hjälp. Att hon ska kunna äta, tvätta sig, gå på toaletten. Hon har klarat sig utan hjärnskador och det finns ingen anledning till att vi inte ska kunna tro på en normal utveckling hos henne. På något sätt vill jag komma ihåg att vara tacksam för det. På något sätt vill jag hålla kvar den respekt jag kan känna för de föräldrar som varje dag har en utmaning i att ge sina barn en dräglig tillvaro.


Överhuvudtaget så ger en upplevelse som den vi är mitt i just nu perspektiv på mycket i livet. Häromdagen gick jag en promenad runt sjukhuset. På baksidan fanns en dörr med en skylt vars budskap var svårt att värja sig mot. ”Avskedsrum”. En plats för ett sista hej då till en älskad förälder, en nära vän, en kär livskamrat, ett över allt annat älskat barn. Visserligen såg jag när jag gick vidare att något byggföretag, på uppdrag från sjukhuset, höll på att uppföra vad man kallade ett ”uppvakningsrum”. Det lät så klart lovande, men är nog inget man vågar hoppas allt för mycket på. Att livet är skört vet vi väl alla innerst inne, men i vissa stunder blir det mer uppenbart än i andra.

Skapa flashcards