Linas liv i limbo

Alla inlägg den 8 juli 2010

Av Lina - 8 juli 2010 23:31

Jag har min dotter i en plastficka. Hon ligger i min väska, redo att visas upp för den som är intresserad. I plastfickan ligger ett foto på Signe, ett avtryck från hennes lilla fot, en prematurnapp och en blöja, storlek XXXS. Det är allt jag har att visa. Den äkta varan ligger i en kuvös på en vårdavdelning dit endast föräldrar, syskon och sjukhuspersonal har tillträde. Igår fick mina föräldrar, Signes mormor och morfar, på nåder komma in och titta på henne under en kort stund. Med tanke på att vårdtiden kommer att blir så extremt lång tyckte läkare och sköterskor att det var rimligt att någon mer än jag och Fredric fick se henne. Det blir så otroligt märkligt att inte kunna dela upplevelsen av henne med några andra än med varandra.


Mamma och pappa fick komma in när Signe låg ute hos mig och de var sedan med när vi lyfte in henne i kuvösen igen, bytte blöja och bäddade om henne. Det var inte lång tid de fick se henne, en kvart kanske, och även de ynka minuterna kändes stulna på något sätt. Vi var tillsagda att försöka hålla låg profil eftersom besöket var ett undantag från reglerna. ”Det fungerar inte om alla…” Jag förstår tanken med att minimera antalet personer som rör sig på avdelningen. Ju färre som kommer i kontakt med barnen desto mindre risk för smitta. Det är ingen svår logik, men det gör ändå inte vår situation enklare. Det känns så futtigt att bara berätta om henne, att visa en bild, en napp, ett fotavtryck och en blöja. Jag vill så klart visa upp henne, kanske inte för hela världen, men i alla fall för de närmaste. Jag vill att de ska få se hur fin hon är, känna hur mjuk hon är, le åt hur små ljusa fjun bildar en virvel, en Vintergata, mellan hennes skulderblad. När hon väl blir tillgänglig för världen utanför sjukhuset kommer hon att ha dubblerat sin vikt, kommer då några andra än vi att förstå hur hon såg ut när hon först kom till oss?


Kanske håller jag på att bli övermodig. Jag önskar mig lyx när jag bara borde vara glad att mitt barn lever och mår bra. Tids nog så kommer hon att lämna plastfickan för att i egen hög person charma skiten ur alla och en var.

Av Lina - 8 juli 2010 01:37

Så var jag hemma igen, efter 33 timmar på sjukhuset, varav sju tillbringades med Signe på bröstet. Fina grejer det och lite svåra eftersom jag blir helt fast. Alla slangar och sladdar gör att man omöjligt kan röra sig och det gäller med andra ord att vara förberedd innan man sätter sig. Toabesök måste vara avklarade, min mat måste vara intagen och Signes måste vara uttagen. Dessutom måste jag ladda upp med något ät- och drickbart inom räckhåll från den ställbara fåtölj jag ska tillbringa tiden i. Allt mjölkproducerande gör mig galet hungrig. Jag är som en bottenlös brunn att stoppa mat, godis, glass och dricka i, vilket rimmar illa med det faktum att jag nästan inte har någon tid för att äta. Idag fick jag slinka in på apoteket och köpa måltidsersättningar i form av små bars med chokladsmak. Två bitar ska visst motsvara ett fullvärdigt mål mat. Känns lite märkligt att tugga i sig två godisbitar och säga att man ätit middag, men i nuläget så får det fungera som en nödlösning.


Hon fortsätter att hålla måttet, vår lilla flicka, och nu börjar vi kunna lämna sjukhuset utan att känna allt för stor oro. Personalen känns trygg, Signe känns trygg och då känner vi oss trygga. Jag ringer alltid och kollar läget innan jag lägger mig och när jag gått upp på morgonen. Hittills har beskeden varit desamma vid alla samtal. ”Det går så bra så. Hon är stabil.” Det känns fantastiskt, men det är ändå inte tillräckligt för att jag helt ska våga slappna av. Hon är ändå så skör. Livet är så skört. En liten infektion och situationen kan se helt annorlunda ut. Men, som sagt; lev i nuet! Var glad åt din flicka! Och det är jag…


Häromdagen när vi var på väg ut från avdelningen för att åka hem så hörde vi bakom oss att det var ett annat föräldrapar som också skulle bege sig. De sa hej då till sköterskorna som svarade ”Ja ha, så ni åker hem nu. Hej då på er.” Pappan svarade att, ja, de skulle åka nu. De skulle hämta sin son på dagis. Jag log lite för mig själv och tänkte att vi i alla fall inte var ensamma om att känna något slags krav på att rättfärdiga vår avfärd. ”Ja, jag lämnar mitt ena barn, men jag åker till mitt andra. Jag är ingen dålig förälder. Jag har skäl att lämna.” För hur är man en bra förälder till ett nyfött barn som ligger på sjukhus 24 timmar om dygnet? Att vara en bra förälder, en mamma i mitt fall, till ett nyfött barn som man fått med sig hem och har fullt ansvar för känns inte så komplicerat. Man tillbringar alla dyngets timmar tillsammans och gör så gott man kan när det gäller att tolka den nya lilla bekantskapens tecken och budskap. ”Är det mat hon vill ha eller är hon trött? Har hon ont i magen eller vill hon bara ha lite närhet?” Man tolkar och levererar det man tror efterfrågas. Ibland lyckas det bra, ibland mindre bra, men man gör i alla fall så gott man kan. Mer kan väl ingen kräva. Mor och barn lever den första tiden i någon slags symbios och lär långsamt känna varandra, timme efter timme, dygnet runt. Inte mycket att fundera över, varken för den som är förälder eller för omgivningen. Mor och barn hänger ihop – end of story. Men hur blir det då med ett barn som Signe? Sitter en god mor vakt vid kuvösen timme ut och timme in dygnet runt? Får man lämna sitt barn och lita på att landstingsanställd personal kan sörja för hennes väl och ve den tid man är frånvarande? Och om man nu lämnar henne får man ha roligt då? Får man skratta och tänka på annat eller bör tankarna alltid vara fästa vid den lilla kroppen som ligger kvar ensam i en kuvös, fem och en halv mil bort? Nu har vi ett äldre barn som också behöver närvarande föräldrar. Hur mycket är det rimligt att han ska få försaka? Kan jag vara borta dagar i sträck från honom eller är det helst bara några timmar som gäller? Och är han förresten alls ett giltigt skäl att vara borta från Signe? Vem behöver mig bäst?


Det är väl bara till att acceptera att det dåliga samvetet kommer att vara en ständig följeslagare den närmaste tiden. Var jag än befinner mig så kommer en känsla av svek mot något av mina barn att vandra med mig. Sedan kan den känslan vara hur obefogad och orimlig som helst, det gör ingen skillnad.


Jag märker hur jag på ett underligt sätt prövar mina val genom att försöka se dem genom andras ögon. ”Vad tycker grannarna om att jag står här och hänger tvätt? De kanske tycker att jag borde vara hos Signe.” "Om jag möter någon jag känner här inne på ICA, undrar de då varför jag inte är på sjukhuset?" Eller som pappan på avdelningen ”Vad tycker sköterskorna om att jag åker härifrån? De kanske tycker att jag borde stanna hos mitt lilla barn. Men vad händer om jag lyfter fram det faktum att jag har ett barn till att ta hand om? Tycker de annorlunda då?” Att mäta sig mot andras tyckande och tänkande på det viset är naturligtvis helt orimligt, men i brist på färdiga normer och modeller för hur man är en bra förälder till en bebis som man egentligen skulle ha haft i magen fortfarande, så prövar man sig fram.


För tillfället så grubblar jag över valet att vara hemma med Alvin eller att åka till Signe imorgon. Det lutar åt att vara hemma med min grabb. Fredric ska jobba på dagen och jag och Alvin har möjlighet att bara få rå om varandra, något som vi inte kunnat sedan slutet på maj. Signe är stabil och jag har just tillbringat en massa timmar hos henne. Det borde vara okej att stanna hemma från sjukhuset en dag. Eller? Ah! Skit samma! Hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak. Hur jag än väljer så väljer jag fel, eller rätt, eller både och. Sedan kan alla tycka och tänka vad de vill. Jag gör så gott jag kan och mer kan väl ingen kräva.

Skapa flashcards