Äntligen en riktigt bra välSignad dag! Jag har inte gråtit en enda gång idag. Visst, ögonen fick väl lite extra glans när jag kramade om en fin vän som jag inte sett sedan innan jag blev tvåbarnsmamma, men värre än så har det inte varit. Och det är inte så att tårkällan sinat, även om man skulle kunna tro det efter den senaste tidens ymniga flöde, utan det har helt enkelt inte funnits anledning att gråta. Vår lilla skruttunge har skött sig exemplariskt hela dagen. Larmandet från övervakningsapparaturen har varit minimalt. De få pling som den gett ifrån sig har både jag och Signe kunnat hantera utan större problem. Dessutom har lilla Pippi-Lotta visat gott om prov på sin envishet och sitt bestämda humör, vilket så klart gör en likasinnad mor mycket stolt. Hon säger ifrån med en litet, litet skrik som är som ljuv musik i mina öron och visar tydligt med sin sega lilla kropp vad hon gillar och inte gillar. Det bådar gott! (Säger jag nu, återkom om si så där sexton år så får vi se vad jag säger då.)

Övriga uppgifter i mitt värv som mor, utöver att vara känguru, har även de börjat rulla på. Jag tänker då främst på min uppgift som mjölkko. Jag producerar mat som till trillingar och min kropp verkar acceptera det mekaniska skimmer som ligger över hela processen. Min lekamen reagerar på bröstpumpar i alla nyanser av bröstmjölksgult på samma sätt som andra nyblivna mödrakroppar reagerar på dibarn. Det är ju bra, men åh vad jag LÄNGTAR efter att kunna hålla mitt lilla barn vid barmen istället för en sugkopp med flaska. Tyvärr lär det dröja si så där sex veckor innan den drömmen blir verklighet och fram till dess är det bara att härda ut och hoppas att jag fortsätter gå igång på den där plastpumpen. Min ansträngning verkar i alla fall ge resultat. Vid kvällens samtal med sköterskan fick vi veta att lilla S nu gått upp i vikt med besked. Hon väger hela 1034 gram och har därmed gått förbi sin födelsevikt. Härligt! När vi en dag får hem henne så borde hon väga strax över två kilo. Den dagen… Då blir det fest. Det kanske får blir hennes andra födelsedag. Jag kan inte låta bli att tänka att dagen då hon kommer hem, den dagen blir jag tvåbarnsmamma på riktigt. Dagen utan sladdar och slangar och apparater och sköterskor och läkare och sjukhus. Då blir det fest.