Hon kom fram utan missöden och verkar ha klarat flytten bra. Just nu ligger hon ensam i ett rum med en alldeles egen sköterska som tar hand om bara henne. Så lyxigt kommer vi inte att ha det någon längre tid utan det är faktiskt så att vi är satta i karantän. Alla barn som kommer från andra sjukhus, och deras föräldrar, hålls isolerade tills man fått svar på om de bär med sig några snuskiga smittor eller inte. Jag och Fredric får inte använda toaletter eller kök på avdelningen utan är hänvisade till faciliteter som ligger en halv kilometer bort i huset. Det gäller med andra ord att planera i tid för både inkomster och utgifter.

Vi har fått ett rum som vi kan sova i, men jag måste säga att hela arrangemanget känns smått surrealistiskt. De har fullbelagt i de rum som föräldrar till barn på neonatalavdelningen normalt använder. Som en provisorisk lösning låter de istället föräldrar bo i vårdsalar på en avdelning som är stängd under sommaren. (Det är den som ligger en halv kilometer bort.) Jag spenderade alltså den första natten i vårt nya pseudohem i en sjukhussäng (igen), i ett rum där det i vanliga fall vårdas ett svårt sjukt äldre barn. Hela avdelningen är som sagt stängd och därmed nedsläckt och helt ödslig. Jag tror att mysighetsfaktorn bäst beskrivs i det faktum att jag innan jag gick och lade mig kilade fast dörren från insidan så att ingen skulle kunna ta sig in. Om jag skriker så finns det ingen som hör mig. Så känns det i alla fall, men enligt personalen så bor det fler föräldrar där nere. Det är väl bara det att jag inte sett dem i mörkret.

När det gäller lilla S så är hon som sagt stabil, trots att en transport är en stor ansträngning för ett barn i hennes storlek. ”Hon mår bra.” Så säger de, men jag måste säga att det där begreppet ”bra” bara blir mer och mer relativt. Hur mycket de än informerar mig om alla de underligheter som är ”väntade” och ”naturliga” och ”normala” för barn födda så tidigt som Signe så kan det ALDRIG kännas ”bra” för mig när hon slutar andas, när hjärtfrekvensen går ner eller när hon inte kan syresätta sig. Varje sekund blir en evighet. Världen krymper ner till att omfatta bara det rum där min lilla unge ligger och kämpar för att leva. Det känns inte bra. Det känns som ett straff.

Det svåraste är när ”tillbuden”, som personalen kallar dem, inträffar när hon ligger hos mig, när jag antagit rollen som känguru. En viktig del av omvårdnaden när det gäller för tidigt födda är så kallad ”känguruvård”. Det handlar helt enkelt om att ha barnet nära sig, hud mot hud. Metoden är menad att skapa kontakt mellan barn och föräldrar och det sägs att barnet genom närheten bland annat ökar mer i vikt, får stabilare hjärtfrekvens och blir mindre stressat. Det låter väl bra och det är klart att jag, varje gång jag får henne till mig, är fylld av förväntan. Som jag längtar varje dag efter att få hålla mitt barn. Som jag hoppas att hon ska må gott hos mig, att vi tillsammans ska uppnå alla de där fördelarna som Kängu ger Ru via sin pung.

Signe ligger hopkrupen på mitt bröst, hennes huvud ligger strax under min haka. Jag har bäddat in henne i min tröja och lagt ett litet täcke och mina händer över henne. Hennes kropp är liten och varm. Jag har lärt känna hennes doft nu. Jag kan känna den även när jag är långt ifrån henne, men när hon ligger hos mig låter jag andetagen bli extra långa så att hennes doft kan bo i min näsa en extra stund. Den första stunden med henne är endast och allenast njutning. Efter det börjar det väsande ljudet från syrgasgrimman att störa mig. Ljudet bara växer och växer i huvudet på mig. Väsandet från en orm. En veckad, genomskinlig orm i plast som utgör ett av hindren mellan mig och mitt barn. Jag kan inte se hur hon ser ut på grund av grimmans placering över halva ansiktet. Jag kan inte höra hur hon låter på grund av det eviga väsandet och gurglandet. Jag kan inte ta henne med mig på grund av slangen som är fäst vid en maskin som ger tryck, fukt och syrgas. Samtidigt som hon ligger hos mig, mellan mina mjölkstinna bröst, matar Fredric henne genom att långsamt spruta ner bröstmjölk i magsäcken på henne via en sondslang i näsan. I början av måltiden är allt lugnt. Sedan börjar det – larmandet, plingandet, petandet, vändandet, höjandet, sänkandet, ångesten. När magen fylls så får det lilla, lilla barnet svårt att klara övriga kroppsfunktioner. Om det dessutom är flera processer som är igång samtidigt, till exempel ätande och bajsande, så kan det bli riktigt svårt. Både andning och hjärtfrekvens kan påverkas och med dem syresättningen av blodet. När Signe börjar bli mätt så slutar hon andas. Eller så slår hennes hjärta långsammare. Eller både och. Övervakningsapparaturen säger ifrån med pling och plong och i takt med att Signes hjärta saktar ner så rusar slagen från mitt. Oftast räcker det att peta lite på henne så kommer hon igång igen, men vissa gånger är det svårare. Jag lyfter hennes huvud. Inget händer. Jag skakar henne försiktigt. Inget händer. Sköterskan kommer fram och vänder henne så att hon ligger på sidan istället för på mage. Inget händer. Sköterskan höjer syrgasmängden i grimman samtidigt som hon stryker Signe över ryggen. Äntligen vänder det. Syresättningen går upp och larmet tystnar. Jag försöker slappna av på nytt och njuta av att i alla fall få ha den lilla kroppen på mig, nu när jag inte längre fick ha den i mig. Men så börjar det igen och igen och igen. Det larmar och larmar och jag vill ge upp. Hon mår inte bra hos mig. Jag slits mellan viljan att ha henne hos mig och någon slags längtan efter att någon ska ta bort henne. Bära bort henne från mig till en plats där hon blir lika harmonisk som Ru sägs vara. Hitta en annan känguru, den här duger inget till.

Rent intellektuellt så fattar jag att det inte beror på mig. Jag förstår vad läkarna och sköterskorna säger till oss när de förklarar de problem som Signes omognad för med sig och begriper att min blotta närvaro inte kan råda bot på den. Men känslan, känslan av att inte räcka till går inte att radera med torra fakta.