Idag har vi haft en bättre dag. Signe var en helt annan liten figur när vi kom till henne imorse. Märkligt ändå att vi på något sätt lärt känna henne, trots att hon bara är sex dagar gammal och vi bara fått ha närkontakt med henne korta stunder. Hur som helst så kunde vi konstatera att hon hade mycket bättre färg och rörde mer på sig. Dessutom skrek hon, ett litet läte, sprött som silverklockor, men ändå ett skrik.

Hon har börjat vända i vikt nu, efter den viktnedgång som alla bebisar har i början av sina liv. Som lägst var hon nere på 890 gram, men är nu uppe i präktiga 920 gram. Vi har märkt att det är svårt för många att förstå hur en så liten bebis ser ut. Hon är dessutom inte så mycket kortare än en fullgången bebis och det kan bli lite förvirrande. Hon är 37 centimeter lång och alltså bara i runda slängar 13 centimeter kortare än en bebis som föds efter 40 graviditetsveckor. Det man får tänka på då är att det till dessa centimetrar ska läggas en vikt på ungefär 2 ½ kilo som den fullgångne får med sig ut i världen. Med andra ord är hon smal, så smal. Hon har inget hull alls. Det finns inga skinkor på hennes ända och inget att nypa i på hennes kinder. Till och med hennes mor kan hålla henne i en hand, vilket ju annars brukar vara förbehållet stolta fäder. En handfull bebis, det är vad vi fått.

De har börjat prata med oss om flytt till Hemsjukhuset, det sjukhus som har vår bostadsort inom sitt upptagningsområde, men som ligger ännu längre bort från vårt hem än det sjukhus Signe ligger på idag. Ännu längre att pendla. Ännu mer pusslande. Ännu svårare att få ihop en vardag. Det är ingen idé att protestera, även om jag framfört våra önskemål till personalen. De argument de har för vår flytt, att vi ska bereda plats för andra, sjukare barn, går liksom inte att bemöta på ett rimligt sätt. Hur det än blir så kommer det att lösa sig, på ett eller annat sätt.

Jag vet att det har blivit mycket bröstprat den senaste tiden, det är liksom ett högaktuellt ämne, men jag måste bara få tillägga en sak. Hur förunderlig är inte människokroppen? Förut låg jag bredvid min lille Alvin för att få honom att sova. Jag strök honom över magen och tittade på hans fina lilla kropp som solbränd sträckte ut sig över sängen. Moderskänslorna svallade och genast, som på befallning, sög det till i brösten och de började värka och spänna. They were on a mission from God. They had a baby to feed. Hur kan mina bröst veta vad jag tänker? Hur kan de känna skillnad på ömsinta tankar på typ hundvalpar eller kattungar eller en båt eller vad det nu är man håller kärt, och tankar på sina barn? Jag kanske skulle skicka ut mina bröst på turné som tankeläsare. Efter två omgångar med amning kanske de kan arbeta på varsitt håll och få dubbelt betalt. Eller så sänder jag ut dem som parhästar, som apostlahästar redo att läsa varje tanke, beredda att uppenbara varje dold hemlighet i det mänskliga psyket. Jag ska inte veckla in mig för mycket i detaljerna; kostym, upplägg, dramaturgi och så vidare, utan ville bara belysa att människokroppen, liten som stor, är en förunderlig skapelse.  

Nu ska jag ringa till Signe igen, eller i alla fall till nattsköterskan som arbetar i hennes rum. Jag måste få höra hur hon mår innan jag lägger mig. Det är väl det minsta en nybliven mor kan begära.