Det är tre dygn sedan vår dotter kom till världen. De tre längsta dygnen i mitt liv. Det känns som om vi gjort en resa både i tid och rum. Allt känns nytt och inget kommer någonsin att bli som förut. Att med ord beskriva allt som hänt och allt vi känt är en omöjlighet. Det blir för futtigt.

Det mest banala men kanske ändå det mest rättvisa sättet att beskriva nuläget är att säga att allt är efter omständigheterna bra. Vår Signe är fantastisk. Så är det bara. Sedan ett och ett halvt dygn tillbaka klarar hon sig helt utan andningshjälp. Till och med personalen på neonatalavdelningen är förundrade. Nu måste det tyvärr understrykas att vi inte kan räkna med att det kommer hålla i sig på samma sätt under veckorna som kommer. Det kommer att komma bakslag, och det är vårdpersonalen väldigt noga med att hålla i vårt medvetande. De gör det av omtanke. För att vi inte ska bli för chockade när det väl kommer en uppförsbacke. För att vi inte ska blir för förtvivlade när vi efter två steg framåt går tillbaka ett igen. Jag uppskattar deras uppriktighet och vill vara förberedd på det som komma skall, men samtidigt… Vi måste få vara glada i nuet. Just nu är det bra. Just nu känns framtiden ljus. Just nu vågar jag tänka tanken på en rund och rosig liten Signe som med blomsterkrans i håret firar midsommar med oss nästa år. Nu är nu och imorgon, senare och längre fram tar vi tag i när det kommer.

Tyvärr hinner jag inte skriva så mycket som jag skulle vilja under dagarna. Vårt schema är helt fullspäckat, trots att vi bara ägnar oss åt några få aktiviteter. Vi försöker vara med så mycket vi kan i Signes omvårdnad. Jag kämpar för att få fram mat till henne. Vi måste äta själva. Sedan försöker vi hämta lite luft emellanåt och meddela oss med de närmaste, som så klart undrar hur allt går. Ja och så ska man ju sova lite också och så hade det dygnet gått…

Om jag hade haft mer tid så hade jag berättat för er hur fin vår docka är. Hur näpen hon ser ut och hur mjukt det känns att stryka fingret över hennes hår. Jag hade beskrivit hur lustig hon ser ut i nacken där det ligger hud i veck och bara väntar på att bli utfylld med babyhull. Den pyttelilla kroppens fulländning gör mig så oerhört förundrad och jag vet att alla försök till beskrivningar från min sida hade kommit till korta. Gott så att det inte ges mig tid att ens försöka.

Nu är det sängen som gäller. Jag kryper ner i dunbolstret tillsammans med två nyvunna bekantskaper; två enorma bröst. Ja visst! De underbara dagar då mjölken rinner till börjat och jag ser helt enkelt inte klok ut. Stora och röda, hårda, ömmande och hettande svulster tronar fram på min kropp och alla andra kroppsfunktioner tycks få ge vika för denna naturkraft. Blodtillförseln ner i armarna till exempel, den tycks vara överflödig i dagar som dessa.