Igår kväll, klockan 22:47, kom hon. Vår lilla flicka. Signe. 1014 gram fjäderlätt.

Signe betyder "ny seger" och "den välsignade". Vi hoppas att hennes namn ska få sia om hennes framtid. Att hon som ny liten människa ska få vinna seger efter seger mot de hinder som nu ligger framför. Att hon ska få bli välsignad och att hon ska få bli till välsignelse för oss.

Vid datorn sitter just nu en stolt men oerhört trött tvåbarnsmor. Förlossningen var snabbt över. En timme efter att jag kommit in på förlossningssalen såg vår Signe dagens ljus för första gången. En liten, liten docka som pep och sprattlade. Fredric hann precis fram i tid för att kunna hjälpa mig med lustgasen under de sista tjugo minuterna av värkarbete. Han följde sedan med det läkarteam som tog hand om vår flicka för att hon skulle klara sig så bra som möjligt in i livet.

Ett par timmar senare kom jag upp till den sal på neonatalavdelningen som kommer att bli Signes hem den närmaste tiden. Preparerad från topp till tå med slangar och sladdar, uppkopplad till en lång rad pumpar och skärmar låg hon i sin kuvös med halvslutna ögon. Ett perfekt litet människobarn i miniatyr. Jag fick lägga min hand på hennes lilla, lilla kropp och känna hur den höjdes och sänktes av hennes livs första andetag. Varje inandning en nåd, varje utandning ett under.

Jag har bara kunnat sova några få timmar under den tidiga morgonen och varje gång jag vaknat till har min hand saknat den lilla buktningen. Vi har varit uppe hos henne ett par gånger under dagen och än så länge ser allt fint ut. Vi har fått bra information och stöd från både läkare och sköterskor, men alla är väldigt noga med att inte ge några garantier. Vi tar en stund i taget och går i tro.