Om jag sluddrar när jag skriver så är det för att jag är förbi av trötthet. Sammandragningarna ville inte ge med sig igår kväll. Även om de inte gjorde jätteont så genererade de precis lagom dos smärta för att jag omöjligt skulle kunna somna. Klockan tre gav de mig ytterligare en dos bricanyl och en halvtimme senare sov jag. Den lilla luren höll i sig ända till halv sju när jag blev väckt och stucken i armen. Ytterligare ett rör med blod till labbet och jag kunde inte somna om.

Den här dagen går därmed i dekadensens tecken. Jag hasar runt i nattlinne och orkar inte ens duscha, fastän jag kanske borde. Vem orkar bry sig? Det har till och med gått så långt att jag förfallit till att åter nyttja de fasansfulla nättrosor som avdelningen tillhandahåller. Ni som varit på BB vet vilka jag menar. Om man sett sig själv eller sin partner i dem glömmer man dem aldrig. Innan har jag ändå försökt hålla uppe någon slags känsla av normalitet. Jag har haft vanliga kläder på mig, både under och över, och har haft vissa rutiner. Jag har inte alls känt mig sjuk, varför skulle jag då se ut som eller bete mig som en sjukling? Idag känner jag mig sjuk. Trött är jag och ont har jag. Dessutom är jag varm. Det är man ju som gravid, det var jag förra gången också, men idag orkar jag inte hantera det. Jag är en kamin i helvetet.

Sammandragningarna lurar hela tiden i bakgrunden och jag är kluven i två delar. Den ena delen vill att barnet ska hålla sig kvar i magen så länge som möjligt, till vilket pris som helst. Den andra delen orkar inte mer och vill ge upp. ”Barnet har ändå goda förutsättningar att klara sig på egen hand. Befria mig!” Jag vet att den tanken är befängd. Jag blir inte mer fri för att barnet föds, snarare mindre. Att vårda ett extremt tidigt fött barn är ingen picknick, eller promenad i parken, eller någon annan lättsam aktivitet. Det är hårt arbete, dag som natt, med ständigt närvarande ängslan. Den trötthet jag känner idag är förmodligen en stilla bris i jämförelse med den man känner efter veckor av vakande, pumpande, matande, hållande, pendlande och oro, oro, oro. Här i Snålköping får inte föräldrarna till det extremt vårdkrävande barnet vara kvar på sjukhuset längre tid än en normal BB-vistelse. Efter de dagarna blir det till att åka som en skottspole mellan hemmet och sjukhuset. Två timmars pendlande per dag låter som en underbar aktivitet för en nyförlöst mor. Jag ser mig själv i en bilkö i rusningstrafik med de mjölkstinna brösten framme i vindrutan och tankarna långt från bilkörningen. Då har jag det bättre här, med sammandragningar, svallningar och allt.