Gårdagens ledsamhet skingrades sent på kvällen när jag ringde hem. Alvin var vaken, fullproppad med Alvedon och nässpray. Han förklarade glatt att han hade ont i örat och då får man goda grejer. Det hör inte till vanligheterna att han äter Piggelin klockan tio på kvällen, men igår hade han fått vad han än pekade på. Älskade lilla unge! Han var hur som helst hemma från dagis idag och verkar ha klarat sig bra med hjälp av lite medikament i kroppen. Mitt mammahjärta gör mindre ont.

I övrigt har den här dagen varit i stil med någon slags attraktion på Liseberg, fast nästan helt utan det roliga då. Fin förmiddag i solen tillsammans med en vän. Vidrig eftermiddag med värkar och Bricanyl. En kort andhämtning utan värkar men med panerad fisk. En plötslig rush genom kroppen och nya värkar med fördubblad intensitet. Sängexpressen in på förlossningen. ”Fredric, ring mamma. Hon får ta Alvin. Du får komma hit. Det har börjat.” Ultraljud och ett extremt illamående. Barnet ligger väldigt djupt. Vattenmängden är liten. Nytt ultraljud. Livmodertappen är fortfarande sluten. Den ser oförändrad ut mot i lördags. Avklingande smärta och transport tillbaka till rummet. ”Du kan vända bilen igen Fredric. Åk hem. Det drar nog ut på tiden.”

Efter ett CTG som visade på fin hjärtverksamhet hos barnet och bara små krusningar hos livmodern somnade den här livmodern (för det är väl det jag är) som ett litet barn. Helt utmattad.

Just nu är det stiltje, även om jag känner av smärtan i bakgrunden. Att livmodertappen är oförändrad känns som något av ett mysterium, men jag orkar inte fundera över det. Jag bara åker med. Tyvärr vågar jag inte längre räkna med att den här resan kommer att pågå mer än några dagar till, kanske timmar.