Den här dagen började så bra. Först en rejäl sovmorgon (man kan väl säga att min motivation att gå upp på morgonen inte är särdeles hög), en finfin CTG-kurva och sedan besök av fyra kollegor. Vi satt ute i solen tillsammans och åt indiskt och hade det bra. Chokladen vi skulle ha till efterrätt smälte i solskenet, men vi redde oss ändå väl med hjälp av mitt i det närmaste outtömliga förråd av godsaker.

Mätt, glad och nöjd lade jag mig för att vila. Min energi räcker inte särskilt långt numer och jag är lite orolig för hur det ska gå att ta hand om en nyfödd efter eoner av tid med total inaktivitet. Plötsligt ringde telefonen. Det var Fredric som meddelade att dagis ringt. Alvin hade ont i örat, ville inte äta och var jätteledsen. Min mamma var på väg för att hämta honom. Jag ringde till mamma som just kommit till dagiset. I bakgrunden hörde jag en förtvivlad liten Alvin som storgråtande hulkade fram ”aj, aj, aj”. Hjärtknip. Jag avslutade samtalet och ringde sjukvårdsrådgivningen för att kunna boka tid på jourcentral. Sjuksköterskan i andra änden började genast ställa en massa frågor. ”Är han väldigt ledsen? Har du försökt med smärtstillande? Kommer det vätska ur örat? Har han feber? Hur är allmäntillståndet i övrigt?”

”Jag vet inte. Jag ligger själv på sjukhus. Jag vet inte.”

Jag HATAR detta. Jag hatar att vi ska behöva ha det så här. Jag hatar att inte kunna ta hand om mitt barn. Jag hatar att han ska behöva hulka fram att han saknar sin mamma utan att det ska göra någon skillnad. Hans mamma kommer inte. Jag hatar att behöva vara så beroende av andra. Jag hatar mig själv för att jag är en svikare, en rutten mamma med en ledsen pojke. Jag hatar att inte kunna välja, att obönhörligt vara fast på det här avskyvärda sjukhuset flera månader i sträck. Jag hatar det.

På sjukvårdsrådgivarens uppmaning har mina föräldrar i alla fall försökt att få i min gråtande, skrikande, spottande och sparkande son Alvedon och nässpray. Han verkar inte ha feber och sover nu utmattad bredvid sin morfar. Jag tänker att om han kan somna så kan han inte ha jätteont och om han har kraft att vara så ilsken finns det ändå gott hopp om att han slipper en tur till doktorn. Det är ju bra om han kan hoppa över en penicillinkur. Fredric är på väg för att hämta hem honom nu. Om han nu fortfarande känner att det är hans hem.

Jag är bara trött. Trött på att vara ledsen. Trött på hela situationen. Trött. Kan det inte räcka snart? Tröstar mig med solsmält choklad.