Kronprinsessbröllop för hela slanten idag tycks det, i alla fall världen utanför. Själv låg jag under hela vigseln i min säng här på sjukhuset och försökte skicka telepatiska tankar till mitt barn med uppmaningar om att stanna kvar i magen ett tag till.

Strax före tre fick jag som en magknip som sedan tycktes fortplanta sig ner mot benen. Utan att gå in på detaljer om min egen olägenhet så kan jag väl påminna alla om att fysisk aktivitet är en förutsättning för att tarmarna ska arbeta på bästa sätt. Vi minns alla visdomsorden ”En regelbunden avföring är bästa huvudkudden.” Eftersom min fysiska aktivitet varit minst sagt begränsad den senaste tiden var min första tanke vid knipet att uppsöka toalett. Där inne blev allt bara värre och jag fick istället be mina fina pojkar, som besökte mig idag, att köra tillbaka mig till rummet. Vi var på utflykt till det fantastiska skeppet som finns i entrén på barnkliniken. Alvin hade just gått in i rollen som eldsprutande drake på sjörövarskepp, men gick förvånansvärt medgörligt med på att gå tillbaka. Även så små barn kan inse allvaret i en situation.

Tillbaka på rummet bestämde jag och maken oss för att det var bäst att de åkte hem. Jag vill inte att Alvin ska se om jag får ont och det verkade inte vara större fara på taket än att Fredric skulle hinna tillbaka hit om bebisen skulle bestämma sig för att komma till världen. Jag fick smärtstillande tabletter och blev tillsagd att vila. Smärtan gav inte med sig och man bestämde sig för att ge mig en spruta med bricanyl som är muskelavslappnande och värkhämmande. För att toppa det satte de en ”whiskeypinne” i skalpen på mig, en akupunkturnål som ska ge avslappning. Efter några minuter kände jag hur mitt hjärta rusade och kroppen började darra. Jag blev jätterädd och ringde på klockan. Både läkare och barnmorska kom till mig och läkaren förklarade att det var en väntad effekt av medicinen och att det snart skulle avta. Barnmorskan stannade kvar hos mig en stund och jag kände hur jag sakta, sakta kunde slappna av.

Det är lite dimmigt efter det, men jag som somnade i alla fall en stund. När jag vaknade hade smärtan avtagit men den var inte helt borta. Jag blev körd i rullstol till ett undersökningsrum och där kunde läkaren till min lättnad konstatera att jag inte hade börjat öppna mig. Den slutna delen av livmodertappen verkade vara något kortare än tidigare, men större delen var fortfarande inte aktuell som utfart för bebisen. ”Ge oss lite mer tid, bara lite mer tid” var tanken som flög genom mitt huvud. På onsdag är det tre månader till vårt egentliga beräknade förlossningsdatum. Att födas tre månader för tidigt är tidigt, tidigt…

Jag måste erkänna att jag blivit lite kaxig de senaste dagarna när det gått så bra. Att barnet ska hålla sig kvar där inne till augusti har nästan blivit något jag räknat med, men idag känner jag att jag gått många steg tillbaka. Om jag bara kunde få nå nästa delmål, en fostervikt på ett kilo, så vore jag så tacksam.

Lite bröllopsflärd har i alla fall nått mig via svt-play. Hon var strålande vacker vår kronprinsessa. Och ja, jag grät i kapp med Daniel där ett tag.