Granne ett försvann ut till förlossningen tidigt imorse. Jag antar att de hoppas kunna häva hennes besvär så att barnet förblir i magen ett tag till, men jag vet inte alls hur det går. Hon har legat här i 6 ½ vecka och är den som delat min vardag ända sedan jag kom hit. Vi talar inte alltid så mycket med varandra, humöret och dagsformen får styra, men det har ändå känts tryggt med en fast punkt i tillvaron här. I övrigt passerar en strid ström av ansikten igenom vårt rum. Patienter, läkare, barnmorskor, undersköterskor och blivande fäder avlöser varandra och till slut orkar man knappt heja på den som är ny. Kort efter att min granne sängliggande rullats ut från rummet försvann alla spår av henne. Som när en våg sköljer över fotspår i sanden. Inom ett par timmar låg en annan kvinna med magen i vädret på hennes plats och jag hann inte ens säga hej då. Jag får väl se om jag lyckas komma runt patientsekretessen på något sätt och kan få reda på hur det går.

Solsken nådde min bleka lekamen även idag och hudtonen är nu än mer grisrosa. Mina pojkar tog med mig ut i solen och som grädde på moset kom ett par vänner förbi med fikakorg. Man kan inte annat säga än att jag trots omständigheterna har det bra…

När jag skulle somna igår ville sömnen för första gången på dessa veckor inte komma till mig. Tankarna for runt, runt i huvudet och jag vände mig än hit och än dit. Efter midnatt någon gång stördes friden på rummet av att en ny patient installerades på platsen mittemot mig. Ljud från en säng som rullades in, väskor som flyttades runt, dämpade röster och en blodtrycksmanschett som pumpades upp. Plötsligt blev jag så arg. Jag låg där i min säng, omgärdad av aprikosfärgade draperier och kände samma ilska välla upp inom mig som kvällen vi först kom in hit:

Jag hade just förflyttat mig från en brits där läkaren med hjälp av ultraljud över min mage kunde konstatera vattenavgång och att barnets hjärta slog ”än så länge”.  Jag tror att läkaren upprepade orden ”än så länge” om det faktum att mitt ofödda barns hjärta ännu pumpade blod fyra gånger och för varje gång blev mitt huvud mer och mer tomt. Jag hade inga ord. Inga tårar. Från britsen till gynstolen.  Nytt ultraljud för att kontrollera om livmodertappen var påverkad eller inte. På grund av en urinblåsa som på något sätt skymde sikten kunde läkaren inte få till någon bra bild. På allmän begäran klättrade jag ner från stolen igen för att gå och tömma ovan nämnda blåsa. I fullfjädrad ankeborgsstil (klädd överkropp, naken underkropp) satte jag av tills jag upptäckte att ett stort ark som tjänat som skydd på gynstolen naglat sig fast på min rumpa. Det ymniga flödet av fostervatten och blod hade förvandlats till klister och där stod jag nu, blodig och blöt med ett förbannat papper på ändan. Där och då kom det bara över mig. Ilskan. Ilskan över att inte längre äga mitt liv, vreden över att min kropp inte längre var min. Jag slet loss pappret och slängde det på golvet.  Nu fick det vara nog. Under den vår som passerat hade jag kissat hängande mellan två ambulansmän. Jag hade gjort mina toalettbestyr hängande på ett gåbord med en eller flera undersköterskor som stöd. Jag hade blivit torkad av min syster, av min mamma, av min man och av vårdpersonal i långa banor.  Sköterskor hade fått tömma bäcken med min urin och när behållaren krånglat eller inte räckt till hade mina lakan bytts med mig kvar på sängen. Min kropp hade rullats från höger till vänster för att få underlakan och glidlakan på plats.  Jag hade blivit duschad och intvålad av undersköterskor och av min egen mamma.  Min man hade släpat mig upp för trappan på sin egen rygg när smärtan hindrat mig från att ta ett enda steg. Jag hade efter smärtfyllda nätter med bara sporadisk sömn blivit väckt klockan sex av att en termometer stuckits in i mitt öra. (Nattpersonalen hade som orubblig rutin att ta tempen på alla patienter innan de gick av sitt pass.) Jag hade blivit stucken med nålar och kanyler så att mina armar till slut såg ut att tillhöra en missbrukare. Jag hade blivit sövd och buren till en operationsbrits. Där hade man placerat mig i böneställning, klätt av mig naken och skurit i min rygg. Man hade samlat det blod jag förlorade i behållare och uppskattat dess volym. Jag hade blivit buren tillbaka till den säng runt vilken man flera timmar senare skulle samlas för att beskåda mitt blödande underliv. Jag hade vid upprepade tillfällen haft en kondomförsedd ultraljudsmanick och kalla, blanka instrument i underlivet. Främmande händer klädda med plasthandskar och doftande av desinficeringsmedel hade farit över mig och i mig och nu ville jag inte mer. Jag ville klara mig själv, sköta mig själv. Bara vara naken i ensamhet. Inget mer ultraljudsgel, inga fler gynstolar, inget mer. Ilskan sved till, jag kissade och gav upp… Vad hade jag för val?  Svälj stoltheten, kapitulera inför livet. Upp i stolen igen. Ditt barn behöver dig.

I natt somnade jag till slut, efter att ilskan klingat av. Privatliv är en lyx jag inte kan unna mig just nu. Så är det bara.

Nu blev det långt igen… Jag måste bara få flika in ett tack till alla som läser det jag skriver och som ger så fina kommentarer. Du som hittat hit, känd eller okänd; vet att min vardag här på något sätt känns lättare när du går med mig en bit. Att så många för mig okända hittat bloggen gör mig helt förundrad. Den som går en snabb sväng i utkanten av bloggvärlden kan genast konstatera att den är vittomspännande, brokig och myllrande. Det är inte lätt att hitta rätt. Utbudet av olika bloggar är enormt och ibland blir jag helt förstummad över hur öronbedövande skriken är från alla dem som längtar efter bekräftelse och uppmärksamhet, oavsett form. ”Min blogg handlar om allt och inget. Inredning, shopping och att leva med ångest”. ”Ställ vilka frågor du vill på min blogg. Jag svarar på allt.” ”Idag får ni läsa ännu fler pinsamma sexminnen, bland annat från en festival som inte var så lyckad.” Och så alla dessa modebloggar med ”dagens outfit”, ”mitt bästa köp” och ”måste ha”. Jag pratade med en kompis om det härom kvällen och vi kom fram till att Raymond och Marias slagdänga ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” är så himla sann asså… ;-)