Imorse vaknade jag med en kvävande känsla av upprepning. Allt är samma. Samma väggar, samma säng, samma draperier, samma hasande steg i korridoren, samma piller, samma vattenkanna, samma stålsättning inför varje besök på samma toalett, samma ändlösa stirrande på och analyserande av samma tröttsamma binda (”är det mer blod eller mindre, är det mer vatten idag än igår”), samma ihärdiga röster i samma huvud med samma maning till lugn (”det är okej, det kommer att läcka vatten tills barnet är ute, blod är ett otroligt effektivt färgämne, det är aldrig så mycket som det ser ut att vara, det går bra”), samma termometer i samma rumpa, samma avsaknad av feber, samma parfymfria tvål, samma sterila doft från landstingets handduk, samma fil och samma bröd, samma kaffe och samma juice, samma morgon-TV och samma tjat om kommande prinsessbröllop, samma dator och samma bok som jag aldrig tycks komma igenom, trots oceaner av tid, samma blå klädsel på barnmorskan som trots att det är ett annat namn på namnbrickan idag är samma, samma, samma. Samma svårigheter att hitta barnets hjärtljud vid CTG och samma tröttsamma förklaring; ”det är inte lätt att hitta rätt när de är så små”, samma lust att slunga ord som piskrapp ”jag vet att den är liten, jag vet, jag vet, jag vet!”, samma lättnad när kurvan ser bra ut, bebisen tycks trots sin ynkliga litenhet må bra, samma slummer, samma samtal i samma mobil, samma besked ”allt är lugnt, det är bara att vänta och se, en dag i taget”, samma matbricka och samma tallrik med samma tjockhet över samma sås, samma skrik från de nyfödda i rummen intill, samma trötta uppsyn från nyförlösa mödrar, samma id-band runt handleden, samma längtan, samma saknad, samma oro, samma hopp, samma hopplöshet, samma skräck, samma önskan…

Om jag skulle försöka ändra på något. Om jag slapp samma rumpa kanske… Ta tempen i någon annans rumpa, skulle det göra dagen mer varierad och kanske mer uthärdlig? Kanske inte. Hur som helst så händer de mest omtumlande saker här ibland. Imorse ryckte jag till som i förskräckelse när jag öppnade den lilla portionsförpackningen med äpplemos som jag brukar ta till mina flingor. Bestört stirrade jag ner i behållaren och kunde först inte förstå vad det var jag såg. Äpplemoset var rött. Hur var det möjligt? Äpplemos är beigt och det är alltid äpplemos som serveras till frukost här. Sakta men säkert gick sanningen upp för mig. De hade bytt till jordgubbssylt. Helt utan förvarning hade personalen ändrat innehållet i frukostbuffén. Jag visste först inte vad jag skulle göra med den geléaktiga massan. Jag satt och tittade på den en stund innan jag fattade mitt beslut: "Idag tar jag jordgubbssylt på flingorna". Man måste våga leva lite.

I övrigt så lever jag i mjölredningens Mecka. All mat är tjock. Såsen är tjock, soppan och stuvningen lika så. Kocken spelar dag in och dag ut klistrighetens lov, och han gör det med bravur. Ingen annanstans blir brunsåsen så dallrig eller blomkålssoppan så fast. Svampstuvningen fastnar resolut på tallriken och i efterdyningarna av den stabbiga måltiden kliver efterrätten in i form av kräm helt uppfylld av potatismjöl. Snacka om att vara konsekvent i sitt värv. Heja kocken!

Avdelning 315. Ett hav av blod och kaffe, handsprit och dropp, barnbeck, bröstmjölk, dricksvatten och fil, duschvatten och flytningar, tjock sås och sorgetår, slemproppar, barnkräka, glidslem och parfymfri tvål, fostervatten, glädjetårar, tjock soppa, mjölkersättning och medikament.

God simtur.