Usch. Idag var ingen bra dag på rummet. Jag vaknade av febril aktivitet kring granne ett. Blödning och smärtande sammandragningar. Hon ”firar” sex veckor som inneliggande idag men är fortfarande bara i vecka 29 och vill inte ha ut sitt lilla barn än. Man avvaktar just nu men hon säger själv att hon redan bestämt sig för att det inte blir någon förlossning idag. Rätt tänkt!

Granne två rullades just iväg till specialförlossningen där hon ska ligga fastande med konstant övervakning över barnets hjärtljud. Hon är bara i vecka 25 men både hennes och barnets hälsa svajar och det handlar förmodligen bara om dagar eller timmar nu innan den lille kommit till världen.  Hemma väntar en storasyster som också kom i förtid och man kan undra hur livet kan vara så grymt att det låter föräldrarna drabbas av samma öde två gånger om.

Barn som kommer så tidigt som före den 29:e graviditetsveckan räknas som extrema prematurer och man kan säga att så små bebisar blir svårt sjuka bara av att födas. Den första tiden efter förlossningen måste de få hjälp med i stort sett alla livsviktiga funktioner. De har ju inte fått tid att förbereda sig ordenligt för livet utanför livmodern. Lungorna är inte färdigutvecklade och de behöver hjälp att andas. Även tarmarna kan skapa problem och så har den pyttelilla bebisen så klart svårt att hålla värmen. Det finns ju inget underhudsfett. Huden är nästan genomskinlig. Hjärnan och nervsystemet är under stark utveckling och därmed mycket känsliga. Risken för hjärnblödningar är stor, även om en sådan inte behöver betyda någon permanent skada eftersom ett så litet barns hjärna har en fantastisk förmåga till självläkning. Den för tidigt födda bebisen är mycket känslig mot infektioner och kan även få problem med synen eftersom de tunna blodkärlen i näthinnan inte vuxit klart. Detta till trots klarar sig många barn utan bestående allvarliga skador. Många av dem får förkylningsastma och har kvar sin infektionskänslighet. Problemen växer ofta bort, men det kanske inte är just de för tidigt födda som blir elitgymnaster eller fridykare. Även problem som ADHD, DAMP och liknande tillstånd är vanligare hos denna grupp av barn, men även det kan ordna upp sig med tiden.  Nu vill jag inte på något sätt förringa riskerna, men jag måste få hålla fast vid att vi, trots oddsen, kan klara oss igenom detta med både hälsan och förståndet i behåll. Jag är medveten om att vi balanserar på en knivsegg. Himmel eller helvete…

Idag var det två veckor sedan jag lades in. Tiden går otroligt långsamt på samma gång som den går fort på något märkligt sätt. Det känns som om det var evigheter sedan jag var hemma, samtidigt som det inte känns som så längesedan jag likt en vattenspridare markerade vägen från bilen till specialförlossningen. Känslorna är blandade. Jag är två veckor närmare mitt ofödda barn men två veckor längre bort från barnet hemma. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

På tal om barn förresten… Jag var ute på Facebook igår och såg då en annons för någon slags lådbil. Jag minns inte den exakta formuleringen som skulle sälja denna röda racer, men det var något i stil med ”Häftigt vrålåk för barn upp till 100 kilo!”. Herregud, vad är det för barn vi pratar om här egentligen?! Är det en tre- eller femåring på hundra pannor och vilken vettig människa släpper iväg en sådan unge i lådbil? Barnet är förmodligen så påverkat av sin fetma att det knappt klarar att ta sig fram på sina egna ben. Hur ska det då kunna manövrera ett fordon som går under epitetet ”vrålåk”? För det finns väl inga pappor där ute som tänder på idén om en lådbil för både far och son.  Nej, det vore ju patetiskt. Det måste vara de obesita ynglingarna som är målgruppen.