Duken med korsstygnsbroderi är färdigt. Livet känns tomt på något sätt. Min syster har lovat att ge sig ut på jakt efter något nytt att brodera på och min mamma har ställt in sig på att jag ska lära mig sticka. Jag säger bara en sak: Utan sjukdom och elände vore handarbetesbranschen död. Jag har två medpatienter på rummet. En av dem virkar och en stickar. Härom kvällen när jag satt och broderade på min duk, granne ett stickade på sin bebismössa och granne två virkade på en barnklänning brast vi ut i skratt alla tre. Vi konstaterade att det bara var katrinplommonjuicen och de finska pinnarna som fattades så hade vi befunnit oss på hemmet. Men det är något visst med det där att sysselsätta händerna och att skapa något. Det är rogivande på något sätt och dessutom är det en riktig tidsslukare, vilket behövs här.

Granne två har högt blodtryck och är ordinerad strikt vila. Tidigare idag var barnmorskan inte nöjd med trycket och gjorde allt i sin makt för att få bukt med det. När medicinen inte tog riktigt som hon ville frågade hon min granne om det inte var så att hon möjligen blev stressad av att virka… Hur lugnt kan man ta det egentligen utan att vara sänkt i koma hela dagen? Fast det är klart, en väninna till min mamma som väntade sitt första barn 1979 fick högt blodtryck och blev även hon ordinerad strikt vila… ensam i ett mörkt och tyst rum. Det är sant! Hon fick inte läsa, inte tala med någon, ingenting. Jag antar att hon fick äta, men med en sådan extrem inställning borde man väl ha kunnat krydda ordinationen med dropp eller möjligen sondmatning. Hon fick ligga på rummet i över en vecka. Där låg hon, 21 år gammal och grät. Metoden mörkt rum, tystnad och ensamhet känns liksom igen, från typ Guantanamo.

För ett tag sedan pratade jag och min mamma om att vi haft sådan tur som inte varit så mycket sjuka i våra liv. Jag har en syster som spenderat ett otal antal dagar och nätter på sjukhus och det har många gånger känts orättvist att jag varit så förskonad. Min enda sjukhusvistelse består i de dagar jag låg kvar på BB efter att vår son fötts, och det räknas väl knappt. Jag tror att jag efter det samtalet glömde knacka i trä, kissa över axeln, cykla tre varv eller vad det nu är man gör för att hindra gamla tanter från att säga "Man ska aldrig säga aldrig".

Strax efter att jag och mamma pratat om vår lyckliga lott fick jag ont i ryggen. Jag har haft besvär från och till i några år men det har inte varit värre än att jag kunnat häva det med lite sjukgymnastik. Den här gången blev det bara värre och värre och en fredag i mars hade jag så ont att jag hade svårt att klara av min arbetsdag. Vid lunchbordet kämpade jag för att hitta någon slags sittställning som inte kändes tortyrlik när jag plötsligt kände hur det liksom knäppte till i underlivet. Jag hastade in på toaletten och upptäckte till min förfäran att trosorna var fulla av vad som såg ut att vara blod och vatten. ”Nej, nej, nej, nej…” Jag hade just gått in i vecka tolv, samma graviditetsvecka som en vän till mig fått missfall i bara några månader tidigare. Fylld av insikten att samma sak nu höll på att drabba mig ringde jag Fredric (”Vi möts på gynakuten”) och mamma (”Du måste hämta Alvin på dagis”) och satt sedan rådvill på mitt kontor och undrade hur jag skulle ta mig till sjukhuset. Jag hade ju inte berättat för någon att jag var gravid. (Nu i efterhand kan man ju undra varför det var viktigt att hålla på den sekretessen där och då.) Just när jag börjat överge den första tanken; att köra till akuten själv, kom arbetskamraten som nu varit bordsgranne med min övergivna soppa en bra stund och undrade om jag behövde hjälp med något. Den frågan har nog aldrig känts mer relevant och jag upplöstes i ett salt regn av tårar. På något sätt fick min rådiga kollega skrapat ihop mig till en någorlunda sammanhängande pöl och ledsagat mig ut till hennes bil.

Väl inne på gynakuten blev väntan lång. Jag stirrade på de gröna plaststolarna innanför entrédörrarna och insåg att det var samma stolar som min vän och hennes man suttit på i väntan på att läkaren sakta skulle konstatera att hennes livmoder nu var tom på liv.

Nästan fyra timmar senare klättrade jag med möda upp i en annan stol. Gynstolen blev till ett berg att bestiga i och med smärtan som strålade ut från ryggen ner i benet. Väl där kände jag hur vätska sipprade ur mig och upplevde det som om det var livet självt jag tömdes på. Jag höll Fredric i handen och stålsatte mig inför det besked som jag visste skulle komma; det var över. Skärmen med den suddiga ultraljudsbilden vinklades upp mot mig och läkaren satt först helt tyst. Jag slutade andas. Så sa hon till slut: ”Där ser vi den lilla bebisen och där ser ni ett hjärta som slår.” Det var obegripligt. Helt ofattbart. Där och då förlorade allt annat innebörd och det var bara det här lilla livets vilja att faktiskt leva som betydde något. Jag fick ingen förklaring till blodflödet. Det såg ut att vara gott om fostervatten och man skickade hem mig utan några som helst löften. Det kunde vara ett pågående missfall, eller så var det inte det. Tiden fick utvisa.

Dagarna gick och blödningarna minskade i omfattning. Det gjorde däremot inte smärtan från ryggen. På måndagen svimmade jag i vårt kök. Fredric satt i soffan och såg bestört hur jag plötsligt föll rakt bakåt som en fura. Jag antar att han ropade ”Timber!” så där som råbarkade lumberjacks gör, innan han rusade fram till mig. Jag vaknade i alla fall till av att han ruskade om mig och sa ”Men Lina. Vad gör du?” Ja det kan man ju undra… På onsdagen lyckades jag genom ålning medelst hasning ta mig ur sängen och ner till soffan, men sedan var det stopp. Jag var ensam hemma och hade just börjat fundera på hur jag skulle kunna ta mig till toaletten när min syster ringde. Hon förstod snabbt det allvarliga i situationen och kom till min undsättning. Vi försökte med gemensamma krafter få mig ur soffan, men det var omöjligt. Smärtan var för intensiv. I strid med invändningar i stil med ”Nej, men inte ska väl jag” och ”Det kan man väl inte” ringde S ambulans och packade en väska åt mig. En kvart senare fick två ambulansmän vräkt upp mig ur soffan, ackompanjerade av ett primalskrik som visst kom från min egen strupe. Så var det ju det där med toaletten… Jag var så vansinnigt kissnödig men att sätta sig ner var en omöjlighet. Nöden har som bekant ingen lag så lösningen fick bli att jag förblev hängande mellan ambulanskillarna. S drog av mig brallorna och sedan var det bara att strila på. Det var inte mitt livs mest ärofulla stund.

Jag blev kvar på sjukhuset i två veckor. De första dygnen kom jag inte upp ur sängen överhuvudtaget. Jag vet inte om det var på grund av diskbråcket eller på grund av kisshistorien ovan, men jag förlorade i alla fall känseln över blåsan. Jag kände helt enkelt inte att jag var kissnödig. Till råga på allt fick man väldigt konstiga värden när man efter varje kissförsök mätte urinmängden i min blåsa. Trots att jag tagit i för kung och fosterland fanns det flera deciliter vätska kvar. Efter ett par dagar frågade jag om den där maskinen verkligen kände skillnad mellan urin och fostervatten. Sköterskan såg förvånat på mig, mumlade något och försvann sedan slokörad bort med maskinen. Jag såg den aldrig igen.

När jag åkte hem hade jag återfått känseln, men jag kunde fortfarande inte gå. Man hoppades att bråcket skulle gå tillbaka av sig själv, vilken 80 % av diskbråcken gör, och allt jag kunde göra i väntan på det var att härda ut. Jag åt maxdosen Citodon, i princip stark Alvedon, vilket gav minimalt med smärtlindring. På grund av graviditeten kunde man inte ge mig någon mer effektiv medicinering, Citodon var illa nog för barnet och operation ville man undvika så långt det gick.

Jag låg hemma i två veckor. Smärtan var stundtals olidlig och vardagen minst sagt märklig, Hela mitt hem var handikappanpassat. Jag sov i en anpassad säng i vardagsrummet, jag hade både rollator och kryckor hemma men hade för dålig stabilitet för att kunna ta mig fram med hjälp av dem. Genom ihärdigt tjat fick jag till slut hem ett gåbord från hjälpmedelscentralen. Med det släpade jag mig in till toaletten som försetts med en förhöjning med armstöd, eller in i duschen där duschstolen väntade. Eftersom jag inte kunde sitta ner eller stå upprätt utan att hålla i mig var det omöjligt för mig att duscha på egen hand. Mamma fick komma till undsättning. Iförd foppatofflor och med uppkavlade byxben stod hon med duschmunstycket i handen och tvagade sin förstfödda. Jag stod och hängde på duschstolen som en naken och blöt jättebebis på darrande ben och försökte hålla andningen i schack. Det gjorde så fruktansvärt ont!

Efter två veckor hemma utan förbättring åkte jag in till sjukhuset igen. Det hade nu gått mer än en månad och läkaren såg framför sig att jag hade två val. Antingen väntade vi ytterligare på att bråcket skulle läka spontant, men hon trodde inte att det skulle ske under pågående graviditet. Med andra ord skulle jag få äta starka mediciner i ett halvår till, vilket inte var bra för barnet. Det andra alternativet var operation, vilket även det innebar en risk för barnet. Vilket ville jag helst? Vilket omänskligt val! Tanken på att leva ytterligare dagar, veckor och månader med stark smärta och total oförmåga att ta hand om både mig själv och Alvin gjorde hur som helst att jag valde operation. Jag fick fint stöd från läkaren i mitt val, men kände ändå en enorm ångest över vilka konsekvenser det skulle få.

Jag fick åka hem och fira påsk i väntan på operationen. Jag blev bara sämre och sämre under helgen och natten före operationen sov jag bara 45 minuter. Hela mitt högra ben kändes som om det brann och samtidigt höll på att sprängas inifrån. Jag grät när jag kom ner till operationssalen, men hade ändå fått frid med mitt val. Fredric och jag var överens om att det här var det enda rätta. Vi kunde inte ha det så här längre. Det var inte rätt mot Alvin och idoga efterforskningar på nätet hade ändå visat att många gravida gått igenom operationer utan att det påverkat fostret alls. Vi kunde bara hoppas att det gällde även oss.

Operationen tog lång tid och jag förlorade över en liter blod. Jag rullades ner till uppvaket där jag kom till sans ungefär tre timmar efter att de sövt mig. Trots mitt omtöcknade tillstånd kände jag genast att smärtan i benet var borta. Det kändes helt overkligt, men den var verkligen borta. Jag vandrade i och ur medvetande under ett par timmar men vaknade till mer ordenligt när jag plötsligt kände det som om jag kissade ner mig. Sköterskan i rummet lyfte på mitt lakan, försvann ut, och kom strax tillbaka med läkare och flera personer till. Alla stod runt min säng och stirrade bekymrat på mitt underliv. Jag hade börjat blöda igen. Det kanske låter cyniskt, men jag blev alldeles lugn inombords. Jag visste att jag inte hade kunnat göra på annat sätt. Det fick bära eller brista. Det var bortom min kontroll nu. Jag domnade bort igen.

Det närmaste dygnet blev svårt. Jag hade förlorat så mycket blod, men ändå gav de mig ingen trasfusion, inte förrän min mamma ringde avdelningen. Hon hade nyss pratat med en dotter som i viskande ton släpande och sluddrande förmedlade sig med omvärlden. Så skulle det väl inte vara!? Nu fick de minsann se till att ta tag i det här! (Vad vore världen utan mammor?) Två påsar blod senare var jag som en ny människa och man rullade omständligt ner mig i sängen till gynmottagningen för att göra ett ultraljud. Samma suddiga ultraljudsbild. Samma tystnad från läkaren och sedan samma besked; hjärtat slog. Barnet levde. Jag blev helt varm inombords och kände mig så otroligt tacksam när den lilla krabaten, då inte längre än 14 centimeter, lyfte på handen som i en vinkning. ”Jag mår bra mamma, vi fixar det här.”

Jag fortsatte blöda och de fick behålla mig på sjukhuset några dagar extra innan jag omtumlad och svag, men glad kunde åka hem. Läkningen efter operationen har gått fantastiskt bra och hur klyschigt det än kan låta så ger en sådan upplevelse perspektiv på livet som annars är svåra att få. Jag fick på något sätt återerövra livet och varje vardagsbestyr blev värdefullt. Att hänga tvätt blev en njutning. Att sitta vid ett matbord tillsammans med familjen blev en högtidsstund. Att sedan kunna börja arbeta igen kändes som en ynnest.

Två månader efter operationen var jag och Alvin ensamma hemma. Jag arbetade då 75 % och hade därför kommit och hämtat honom tidigt på dagis. Äntligen hade sommaren kommit och vi gav oss ut på en promenad. Alvin cyklade och jag gick bredvid, rund om magen och glad i hjärtat. Vi stannade och tittade på kossorna och deras små kalvar som nyss släppts ut på grönbete, vi stannade till på lekplatsen och gungade. ”Va’ mysigt vi har det som är ute och promenerar tillsammans”, sa jag och Alvin höll med. Så mysigt att han tjurskalligt vägrade gå tillbaka till huset. Jag fick muta med glass och tillslut satt vi hemma på altanen igen. Jag kramade om min lilla pojke och minns att jag tänkte ”Äntligen, nu har vi det bra igen. Tänk vilken tur vi haft ändå.” Fredric kom hem från jobbet vid halv åtta. Jag stod och vattnade lupiner som jag sått i kruka och tänkte plantera ut i slänten nedanför huset. Så plötsligt, denna nu så bekanta förnimmelse av att jag kissar på mig. Tre toabesök senare stod det klart; vattnet hade gått. Alldeles, alldeles för tidigt.

Ja, och här ligger jag nu sedan två veckor tillbaka. Mer sjukhusvan än de flesta. Man ska aldrig säga aldrig…