Fredric var nyss här med vår lille Alvin. Det var underbart att se dem, men det gör så ont så ont när de går och jag bara får stå kvar bakom glasdörrarna och vinka. Alvin åt upp lunchen tillsammans med mig. "Jag gillar sjukhusmat" utbrast han glatt och tryckte i sig kokt potatis, brunsås och kyckling. Det är väl lika bra att sluta anstränga sig där hemma... Tjock sås och potatis med skinn är tydligen the shit.

25+1 graviditetsveckor idag. De gjorde en viktuppskattning på bebisen igår och den ser ut att väga 750 gram ungefär. Den har med andra ord vuxit mer än 200 gram på lite mer än en vecka. Jag blev så glad. Då mår den bra ändå, trots omständigheterna. Det är väldigt lite vatten där inne, men tydligen klarar den sig bra med de skvättar som finns. Det finns så att det räcker för funktion, men inte för komfort kan man säga. Det är väl lika bra att vänja ungen vid en spartansk livsstil. Man vill ju inte att den ska bli bortskämd.    Nästa milstolpe blir en vikt på 1 kilo. Dit borde vi ha nått inom två veckor då det är dags för ett nytt ultraljud. Håll tummarna för att vi klarar oss dit!

Jag ligger ju på special BB där även nyblivna föräldrar ligger tillsammans med sina barn. Det har slagit mig hur få av papporna som ser genuint glada ut över sin nya roll. Min man drabbades själv av eftertankens kranka blekhet efter att vi fått vårt första barn och jag antar att det inte är helt ovanligt. Insikten om det ansvar man nu bär och upptäckten att livet och döden är goda grannar gör nog många pappor lite darriga i starten. Mammorna har ju ändå haft längre tid på sig att förbereda sig genom att de i så många månader känt livet växa inom sig. Höjden av pappaångest tror jag mötte mig härom dagen då en ung pappa kom emot mig iklädd vad som först såg ut som en grön tvångströja. Psyket ligger ju i byggnaden bredvid och när mannens tomma blick mötte min låg tanken om totalt psykbryt inte långt bort. Hans armar var trots allt fria och efter att ha tittat efter lite bättre förstod jag att det var någon slags bärsjal som han fått monterad på sig. Det lilla barnet gick bara att ana som en buktning och ett tryck över bröstet.

Den enda riktigt glada pappa som jag sett var inte av svenskt ursprung. (Jag måste förresten ursäkta de stackars papporna lite genom att poängtera att detta är en avdelning för lite speciella fall, så deras oroade uppsyner kanske har god grund.) Denne storvuxne man var uppenbart stolt över sin nye son och vid frukostbordet i matsalen stämde han resolut upp i en sång på spanska för att lugna sin lite kinkiga avkomma. Han fick genast en skarp blick från barnets svenska mor varpå han utbrast: "Du är löjlig. Det är klart att man ska sjunga för sina barn." Väl talat.

Hört på lekplatsen:'

Mamman till sexåringen: "Braaaa! Du svingar ju dig i armarna som Tarzan."

Sexåringens kompis: "Tarzan i djungeln klia sig på pungen. Pungen sprack, Tarzan stack!"

Idag ska jag duscha. "Gubber och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar hon om!" Jag vill inte precis säga att jag fuskar med min personliga hygien, men jag försöker hålla den fysiska aktiviteten till ett minimum och då får den dagliga duschen stryka på foten. Häromdagen duschade jag länge, länge. Jag rakade benen, gjorde hårinpackning och kände mig nästan lite spa-lyxig. Hur man nu kan göra det i ett litet sjukhusduschrum klätt med grön plastmatta. Efter dusch och insmörjning från topp till tå satt jag väldoftande på sängen och kände mig nästan som vanligt när jag plötsligt upplevde en molande och stickande känsla i mage och underliv. Jag fick panik. "Nu kommer bebisen. Nu kommer den och så dör den". Jag såg mig själv sittandes med nyrakade ben och mjukt hår med mitt ofullgångna barn i famnen och ångesten sköljde över mig. Jag lade mig platt på sängen och kände efter och kände efter och kände efter. Det gick nog ett par timmar innan jag vågade resa mig upp igen och då hade både den molande känslan i underlivet och spakänslan försvunnit. "Jag ska aldrig duscha mer", låg naturligtvis nära till hands, men jag tog mig samman och idag är det dags igen.

På tal om personlig hygien... Eller ja, att färga ögonbryn- och fransar kanske inte faller riktigt under den kategorin, men hur som helst. Min syster var här för några dagar sedan. Som den omtänksamma människa hon är hade hon tagit med ett survial kit för den fåfänga; nagellack, bryn- och fransfärg, lotion, fotfil, spegel, pincett, you name it. Egentligen får man ju inte ta emot besök här, men jag smugglade in syrran förklädd till personlig assistent bakom en lätt förståndshandikappad gravid kvinna i rullstol. Ingen anade oråd. Väl inne på rummet stängde vi in oss i mitt lilla "tält" med draperierna noggrant fördragna runt min sängplats. Vi drog raskt igång renoveringsprojektet genom att S målade min tånaglar parallellt med att jag målade fingerdito. Nästa anhalt var ögonbrynen. Min syster är inte precis känd för att vara snål. Hon smetade naturligtvis generös med svart färgcreme ovanför mina ögon och menade att tiden 10-15 minuter som angavs på paketet var löjlig. Själv hade hon kvar färgen i minst en halvtimme och kom det färg utanför brynen så tog hon bort den med aceton. Eller var det Klorin? Jag minns inte. Halvvägs in i behandlingen hörde vi hur det rörde sig utanför vårt tält varpå en barnmorska stack in huvudet mellan draperierna. Där satt jag, uppallad med kuddar i min sjukhussäng med tjocka, blanka skogssniglar fastklistrade på ögonbrynen. Barnmorskan blev först lite stel, men fann sig sedan beundransvärt snabbt i situationen och frågade med ett nästan överdrivet lugn: "Ursäkta mig, men är det din rullstol". "Eeee.... Ja, eller nej eller... Du kan ta den. Jag ska ingenstans nu ändå."

Fick förövrigt ett nytt uppslag när det gäller framtida korsstygnsbonader. Det är ånyo min kusin som snappat upp klokheter i sin omgivning. ”En regelbunden avföring är bästa huvudkudden”.